Tettelisa

Ja, det har verkligen varit min löpnings år. Jag gick in i det här året med inställningen "nu räcker det, jag pressar inte mer nu, jag ska må bra när jag springer och njuta". Det gick jättebra.... Ända till februari månad tror jag. Det var där någon gång som Fredrik planterade idén med 100mil på ett år... Men njaaaa, ett lagom mål, en spark i arselt för att hålla igång men behöver ju inte pressa mig en massa ändå. Sen kom det där Vårruset och årets första personbästa sattes, 23:29 på fem kilometer.... djävulen började vakna men höll sig relativt lugn ännu. Göteborgsvarvet närmade sig. Målet var att ta sig runt på vettig tid men framför allt MÅ BRA hela tiden. Det gick bra. Nu kom motivationssvacka nr ett. jag behövde en utmaning. 

 

Bestämde mig under sommaren att jag skulle fixa att springa minst 4 km varje dag i 30 dgr. Varför??? undrade många. Varför inte? Tänkte mig att dessa smårundorna skulle stärka mina fötter lite granna, tränas men inte pressas längre distanser. Jag fick dock ut något annat av den här utmaningen också. Jag lärde mig att jag faktiskt kan ta med hundar och ungar om jag måste, på en kortare tur. Jag lärde mig att det är faktiskt inte så jobbigt att bara ge sig ut en kort tur, hellre det än inte alls.

 

Med den utmaningen avklarad blev det dags för Prinsens minne. Ett lopp jag lär minnas  många år. Ett lopp där jag satte årets andra personbästa. 1:53:14 på 21km. Jag tryckte ner pb med nästan 5 minuter. NU vaknade den slumrande jävulen till på riktigt! jag hade inga som helst förhoppningar på att klara bättre tid på 21 km, det är alldeles för tråkigt och springa så långt, men milen måste ju gå att putsa till... eller??? Sög på den karamellen och bestämde mig efter nån vecka att innan året är slut ska jag under 50 på milen.....

 

I tisdags skulle jag ut och springa. Dagen hade gått i ett. Jag hade köpt nya gardiner och det sista jag gjorde innan jag stack ut var att prova sätta upp några, det blev så fint!! Positiva Terese började vakna. Snörar på mig skorna. Joggar 100m. Hur känns kroppen? Strålande! Idag provar vi!! Sätter fart med målsättningen att inte kolla på klockan, bara springa efter vad kroppen orkar med. När jag kika på klockan i slutet på rundan står den på 9,35 km och tiden är aaaaasbra!! Adrenalinet pumpar in och jag pressar ut det sista ur benen de sista 650 metrarna, stannar klockan, kollar tiden och skriker rakt ut, JJJAAAAAAAA!!! Hade inte benen varit totalt bortdomnade hade jag sprungit fram, hoppat upp i luften och snurrat, precis som Brolin. Men som sagt, benen var bortdomnade, jag fick nöja mig med att jubla över min bravur i min ensamhet. 48:47!!! Jag tryckte ner pb med 1min och 20 sek!! En, för mig, fantastisk tid!! 

 

Nu är jag nöjd med årets fina resultat. Mina hundra mil?? Ja den gränsen korsar jag i helgen, alltså god marginal till årsskiftet. Det här har verkligen varit mitt löpår!