Tettelisa

Det är en gåva. Igår kände jag hur värdefull den gåvan är. Jag såg på min dotter att något i hennes värld var galet. Genast börjar mammahjärtat måla upp både det ena och andra hemska scenariot med slag, mobbing etc etc. Nu visar det sig att det inte alls var speciellt allvarligt men för Tilda var det jättestort. Gigantiskt. Och hon våndades. Jag fick lirka länge för att hon skulle berätta för mig. Till slut kom det. Mammahjärtat fick lugnat sig, det var inte så farligt, men jag fick kämpa för att inte le av lättnad, Tilda våndades fortfarande. Lite moderliga råd fick lämna mina läppar sen ville Tilda gå undan. När jag sen håller på med annat kommer hon och vill ha en kram.

"Mamma, det är fortfarande jobbigt" 

Nu, exakt nu, fylls jag av en enorm tacksamhet. Min envisa och starka åttaåring kommer till mig och söker stöd och tröst när hon har tagit tag i något som var känslomässigt jobbigt för henne. Vi pratade om det flera gånger under kvällen och vid varje tillfälle blev jag återigen fylld av tacksamhet. Det kommer en dag då hon inte kommer vända sig till mig med den här typen av problem, men jag hoppas det dröjer läääänge.

Min älskade, bångstyriga, envisa, vackra skitunge börjar bli så stor. Stanna tiden ❤️

Så liten har hon varit... ❤️❤️