Tettelisa

Det har varit ännu en riktigt härlig men intensiv dag. Förmiddagen hade jag för mig själv men direkt efter att barnen hämtades drog vi in till stan. Det var dags för nästa barn att få en vettig frisyr. Nu hade ju Casper sett hur syrran gjorde och vågade därför glatt hoppa upp i stolen och underkasta sig, haha! Han följde instruktionerna noga och frisören var väldigt duktig på att visa hur han skulle göra med huvudet och hade en ängels tålamod och väntade in att Casper förstod. Snygg frisyr och grön i håret. Färdig! Casper hoppar ner från stolen, tittar i spegeln, sträcker upp armarna och tjuter "WOHOOO! Kolla mamma! Assnygg!" De flesta inne på salongen fick nog dragit upp mungiporna lite.

 

Väl hemma skulle det fikas och jag skulle ut och springa. När jag står och byter om kommer lilla damen på att hon minsann skulle väva men hon hittade inte klämman hon brukar använda för att sätta tråden i. "Dom ligger i andra lådan nere i köket" "Jaha!" säger damen och springer ner. Efter en bra stund kommer hon upp igen med ett frågande uttryck i ansiktet.

"Hittade du inte dom?"

"Nej."

"Det ligger flera stycken i andra lådan, den lådan som är under besticken"

"Jahaaa! Tvådje??"

(en tyst suck) "Ja, tvådje lådan...."

Hon e så förståndig min tös....

 

Fick ett samtal med som jag inte var riktigt beredd på. Jag tycker alltid att det är jobbigt när någon talar om för mig vad Casper kan och inte kan. Jag vet ju allt det där och jag blir stressad av allt man "borde" göra eller som man hade velat se till så att han gör. Jag lär mig mellan gångerna att lugna mig och se till vad han faktiskt lär sig och vad han faktiskt kan och vilka framsteg han hela tiden gör. Jag slappnar lixom av mellan samtalen. Men så kommer ett sånt samtal när jag har garden nere och inte riktigt är beredd. Inga stora saker som dras upp men känslan av att vara otillräcklig dyker ändå upp. Detta samtidigt som jag redan har dåligt samvete över att ungarna ska sova borta hela helgen för att jag ska iväg på roligheter. Känslorna blev för mycket. Då e det bra att man har en gubbe som förstår en. En gubbe som stannar upp och står i vinterjacka i köket och lyssnar på mitt babblande trots att han själv håller på o avlida av värmeslag. En gubbe som sen sparkar mig i ändan och ser till så att jag får full löparmundering på mig och ser till så att jag ger mig ut trots total omotivation från min sida. Han vet att det är då jag sållar. Det är då jag sållar bland känslor, bestämmer mig för hur jag ska känna och tänka inför vissa beslut eller lägen och tar beslut kring andra oroligheter. "I don´t need a psychologist, i just need to go for a run" var det någon stjärna som sa.... Väldigt bra replik...