Tettelisa

Jaha, jag fick för mig på morgonen att jag skulle låna ett släp och få kört lite skit till tippen. Den typen av energiskt påhopp la sig kvickt när himlen öppnade sig ett par minuter senare. Dock återvände känslan i samma veva som regnet upphörde. Men jag tvivlade ändå lite grann, jag kan räkna på ena handens fem fingrar hur många gånger jag har kopplat på ett släp själv..... och kommer jag orkar lyfta diskmaskinshelvetet själv? Efter lite funderande och nån kopp kaffe rycker jag på axlarna "Äh, hur svårt kan de vaaaaa?" Bokar släpet, städar toaletten och drar sedan med mig Tilda till Coop för släphämtning och storhandling. 

 

När vi handlat färdigt kommer vi då till momentet "att koppla släp". Får på åbäket på kroken och ska sen ansluta kablen. Jäklar, fel kabel. Jaja, det är ju bara att gå in o be om den andra. Drar med mig Tilda ut i regnet igen för att trava in på Coop och be om andra sladden men ser direkt att den stämmer inte. "men jag har ingen annan" blir expeditens svar. Äh, nähe, får väl gå ut o prova igen då. Går ut i regnet med barnet igen och låter henne hoppa in i bilen. Kika på sladden, kikar på bilens uttag, kikar på släpets uttag.... äh, ok, man kunde vända på sladden me.... hrm... eeeeeh, ja, vidare. Släpet på, lamporna funkar, bara o tuta o köra eller? Men då kommer tvivlet. Sitter verkligen släphelvetet fast nu? Sliter och drar och bilen följer med i varje "gupp" jag åstadkommer. ja då sitter det väl fast.... Försöker rycka på axlarna och tänka "det märker jag väl" men kaxigheten är liksom bortblåst. Jag är i stan. Jag har ett barn i bilen. Fan om släpet lossnar... Jag har ju sett det hända.... på motorvägen.... usch.... Tar ett djupt andetag och börjar köra. Snigelfart. Förlåt alla som kör bakom mig men jag vågar faktiskt inte köra fortare så länge jag inte vet att släpet verkligen blir där det ska. Efter ungefär fyra kilometer börjar det flimra lite grann för ögonen och jag inser att jag måste börja andas om jag faktiskt ska klara mig hem över huvudtaget. Resan hem gick ju bra. Körde in på gården. Tänkte att jag skulle vända släpet lite tjusigt med bilen men efter två försök kände jag att det bara var att ta sig vatten över huvet, antalet ggr jag kört med släp de senaste tio åren går också att räkna på ena handens fingrar.

 

Hämtar sonen på skolan och börjar sen vända släpet för hand och fylla skiten med grejjer. Insåg sen när släpet skulle kopplas på igen att det hade varit smartare att koppla på det INNAN jag fyllde det med grejjer.... Jajja, då har jag lärt mig det me till nästa gång. Diskmaskinen orkade jag förresten lyfta in själv.

 

Nu skulle vi iväg igen. Den här gången med två barn i bilen och fortfarande med tvivel på mig själv. Har jag verkligen lyckats koppla på släpet ordentligt? När man är ovan släpförare och en orolig sådan så märker man helt plötsligt varje nivåskillnad i vägen och vinden måste minst varit upp i orkanstyrka på sina stället så som det ryckte och slet i släpet... eller?

 

Väl framme vid tippen började värsta oron släppa lite. Snart slipper jag släphelvetet. Det går bra o diskmaskin, fönster och trä. Sen upp på rampen för att slänga diverse metallprylar. Börjar känna segerkänslan när jag bara har en större plåtskiva kvar att slänge. Glad i hågen lyfter jag ut skiten och känner bara hur vinden sliter tag i den. Vart fan kom den vindpusten ifrån? Är nära på att tappa greppet och paniken väller upp när jag ser framför mig hur den far runt inne på rampen och repar varje bil där är och krossar nåns ruta. Naturligtvis hände inte detta utan jag hinner få fatt i bröten och får ner den i containern. Sen tar jag ett djupt andetag. Kan jag få känna seger nu? Nej, jag ska ju få tillbaka släpet till coop med. 

 

Vi kör tillbaka till coop och jag vänder upp mitt ekipage för att backa in på rätt parkeringsruta och SOM HON BACKAR!!! Där satt den! Som en smäck! Liiiite snett kanske men innanför linjerna med god marginal. HA! SUG PÅ DEN!. Kopplar loss och kopplar av, strosar in för att lämna nyckel och sladd. Naturligtvis minns expediten mig, hon ser mig mer eller mindre varje dag. "Gick det bra till slut?" Inget kan få ner mitt humör nu, trots att jag känner mig som en dum blondin så är jag så jäkla nöjd med mig själv så nä, jag tar inte illa vid mig "jajjemen, tillfällig sinnesförvirring bara!" Expediten skrattar och jag trippar nöjt därifrån och lovar så klart barnen lyxfika när vi kommer hem. Glass, hemmagjorda kakor och saft. Det är jag så jäkla värd!! HIGH FIVE!