Tettelisa

Ja, precis som rubriken säger så är det en tuff period just nu. Dagarna går i ett. Det börjar direkt när jag kliver upp på morgonen. Gör mig och barnen i ordning och får iväg Casper till skolan. Kommer hem igen och jag och Tilda beger oss sen ut med hundarna. Väl hemma igen bytar jag om, har jag tur hinner jag fixa med tvätten, sen far vi iväg till dagis och jobb. 8 timmar senare kommer man hem, fortsätter med tvätten, äter, lägger barnen, röjer i köket, dör i soffan. Varje dag likadant. Vill gärna hinna med o träna några dagar också. Sitta ner och dricka kaffe är rätt gött också, även det en sak man måste hitta tid till.... Städa känns som ett evighetsjobb, en never ending story. Det får bli på lediga dagar. Typ tisdagar. Då jag ska hinna med att hämta o lämna Casper, gå med hundar, ett träningspass, städning och oftast står handla på schemat med. När sjutton ska man hinna vara mamma? När ska man hinna att bara vara med barnen? Inte tänka på massa annat som SKA göras. Sitta ner och träna bokstäver med Casper. Sitta ner och läsa tillsammans med barnen. Åka till Vallarna. Åka o bada. Listan över vad man vill göra är lång. 

 

Oftast går det att bolla det här fullspäckade "jag-lever-just-nu-ett-småbarnsliv"-schema. Oftast. Men nån gång tar man slut. Idag var en sån dag. Och släggan kom när jag var ute o sprang. Tack o lov var jag ensam. Det är skönt att få sina bryt när man är ensam och inte behöver tänka på att man fulgråter och skrämmer skiten ur ungarna... Jag håller på och ändrar mitt löpsteg. Det är svårt och det är vansinnigt jobbigt. Speciellt för huvet mitt. Jag vill ju springa milen på 48-49 min, det kan ju jag. Nej, just det, KUNDE jag. Nytt steg, nya muskler att träna upp. Jag har SÅ svårt att acceptera att jag lixom börjar om på noll. va fasen, jag sprang TRE MIL för 1,5 månad sen och nu håller jag på och stupar efter EN!! Men jag måste lära mig, måste lugna mig. Men efter den här veckan var det bara denna lilla grej som fick bägarna att rinna över. Jag kände också att nu, NU kan jag släppa efter och låta det rinna över. Veckan har varit tuff och jag har inte suttit ner speciellt mycket. Såg fram emot en ledig helg. Dock skulle Jimmie byta fönster och fixa lister hemma så med det kom lite städning också. Men det blev så fint. Och när jag strosade runt i huset och tittade på allt fint Jimmie hade fixat kände jag något lätta från mig och jag kunde andas ordentligt. En känsla av lättnad och tårar som tittade fram. Har detta verkligen stressat mig så mycket? Att inte ha riktigt ordning i huset? Har det verkligen påverkat mig så mycket så jag kände en fysisk lättnad när det var gjort? Tydligen....Så denna lättnad i kombination med en tuff löptur slog knockout på den här damen.

 

Sen var det dags för kalas. Mysigt kalas. Väl hemma gick jag med hundarna och sen tänkte jag börja röja på övervåningen, städa bort byggdamm. Men väl däruppe.... va fan, det var ju inte det här som jag ville syssla med nu..... Nä, slut på städandet för den här helgen. Det tar vi på tisdag så får jag och Tilda röja på förmiddagen så vi kan leka på eftermiddagen. Nu ska jag mysa med mina barn. I soffan. Läsa bok. Det var längesen. DET vill jag göra nu.