Tettelisa

Jag ställer mig lite som Casper, slår ut me händerna, rycker på axlarna, ett lite förvånat uttryck i ansiktet, drar lite efter andan och säger precis som han "Va? Va hände nu??" Lite så känns det. När en person rycks bort ur vår vardag så hastigt blir man både förvånad och ledsen. Även lite arg.

 

När telefonsamtalet kom; "han åker med ambulans... hittad i gräset..." lösa fragment når fram men verkligheten hinner inte riktigt ikapp, man kan fortfarande slå den lite ifrån sig. Nästa samtal, ännu kortare fragment "massiv hjärtattack" når på något vis fram och då börjar man falla. Det känns som det i alla fall. Man faller i ett djupt djupt hål och kan inte få grepp om verkligheten. Allt runt omkring får noll betydelse.

 

Natten som följer blir ryckig och dåligt med sömn. Vi väntar på besked hela tiden. Nästa dag kämpar man på på jobbet för att hålla tankarna sysselsatta. Som i dimma går man ett par dagar och bara försöker hålla ihop. Det kändes absurdt att förbereda barnen. Hur fan förbereder man en 4,5-åring på att han kanske aldrig mer får träffa sin farfar?? Timmarna jag var ensam med barnen fredag-lördag var skitjobbiga rent ut sagt. Man vill ju vara på plats, samtidigt som man vill vara med barnen. Ja, mycke splittrad blir man. Sen kommer det där ödesdigra sista telefonsamtalet, som man väntat på, som man fruktat... det är över...

 

Barnens farfar är borta, min sambos pappa, min  älskade svärfar.

 

Jag och Casper har pratat om att farfar fick så ont så han valde att bli en ängel, änglar har nämligen inte ont och är aldrig sjuka. Farfar bor inte hos farmor mer, nu när han är en ängel, dom bor ju i himlen bland alla stjärnorna. Att berätta detta var, för mig, hjärtslitande. Men Casper verkade förstå. Det jag bävar för är den dagen vi åker till farmor och Tilda börjar gasta efter farfar redan ute på parkeringen. Det kommer bli tufft.

 

Den värsta chocken har lagt sig... man är avtrubbad... men man börjar ändå så sakteliga plocka fram minnen. Har han kunnat har han alltid ställt upp, alltid erbjudit sin hjälp, alltid lekt helhjärtat med sina barnbarn. Han var våra barns stora favorit, och det blev han bara genom att vara sig själv. 

 

Ikväll tänder vi ett litet ljus för vår älskade Hasse...