Tettelisa

Ja, det har varit en händelserik vecka... Eller ja, vecka är väl o ta i, måndag-onsdag har varit händelserika... Hela veckan har ju inte varit än.... och ändå kommer så mycket mer hända de nästkommande dagarna.... 

 

Måndagen var tuff. Jag hade under söndagen lagt märke till att Bella inte riktigt ville längre och under måndagsmorgonen fanns det inga tvivel kvar. Hon var klar. Att ringa och berätta detta för Jimmie som var över 100mil bort kändes fruktansvärt. Att be honom fatta det slutgiltiga beslutet när han inte ens är hemma och kan se henne... för jävligt... Jag är ändå tacksam för att han litade på mig och mitt omdöme för jag vet inte om jag hade fixat att se henne vara sån i tre veckor. Jag grät större delen av måndagen och ungarna hade svårt att förstå varför. Vi hade pratat om att den här dagen skulle komma och det har vi gjort så pass länge att de inte tyckte det var några konstigheter. Skönt i och för sig men det är svårt att hänga med i barnens tempo och deras sätt att leva i nuet när man själv bara bryter ihop hela tiden. Vi fick ändå åkt hemifrån en stund och det var väl det bästa.

 

Stora duktiga Tilda bestämde sig för att hon ville ha hål i öronen den dagen. Hon har sugit på den karamellen länge, men idag skulle det alltså ske och det var nästan en besviken Tilda som gick ut ur guldsmedsaffären med rosa örhängen, det gjorde ju inte ens ont.....

 

Väl hemma igen så kom tårarna igen och det var jäkligt tufft att vara den enda vuxna i rummet. Jag ville bara ha en kram, jag ville bara ha någon att luta mig mot en liten stund. Så jäkla typiskt att allt ska ske när Jimmie är iväg. Min räddning kommer på kvällen. Min bästa vän. Bella blev hämtad och jag fick lagt barnen sen var det min tur. Då fick jag ett par starka armar om mig och jag fick släppa efter och prata med en vuxen människa om allt. Guld värt. Tack ❤

 

Nästa dag skulle jag på möte med en person jag aldrig träffat tidigare, i syfte att eventuellt samarbeta lite i våra företag. Det var inte lätt att vakna, känna sig som en urvriden trasa med huvudvärk, klä upp sig och ställa in sig på proffsigt workmode. Men det kändes bra. Vi kom väldigt bra överrens och när jag gick därifrån gav jag mig själv en klapp på axeln för att jag hade fixat detta så bra och sen bröt jag ihop lite. Stabil som fan.

 

Inte nog med allt kring Bella, skolan har ju börjat också. Tildas första skoldag var på tisdagen. Så den urvridna trasan med huvudvärk skulle även försöka glädjas åt sin dotter på hennes stora dag. När hon sen kommer hem med bussen och börjar storgråta i mitt knä när spänningen och känslorna går ur henne, då vet jag inte riktigt hur jag ska plocka ihop mig och orka. Men på något vis, när det gäller barnen är det inte svårt att samla ihop sig, resa sig, rusta sig och få de på bättre tankar. Dag 2 var för henne något bättre men fortfarande en liten tagg i själen på mig när hon berättar om rasterna. Även för Casper krånglar det en del, eller rättare sagt, det har ändrats om en del vilket den här mamman med kontrollbehov tycker är lite jobbigt. Prata där, ringa den, kontakta den, dra i den tråden, hötta me fingret där och försöka lirka ur Casper hur han tycker att det känns. Inget lätt pussel att lägga men förhoppningsvis går det bra.

 

Så det har alltså varit en splittrad start på veckan. Fokuset på vad som komma skall i helgen har återigen fått stå åt sidan. Men nu har jag börjat packa. Kaffet ska bara drickas klart sen ska det sista packas och tjugo i ett drar vi iväg. Då kan jag gå in i mig själv, strunta i det som varit och fokusera på det som ska ske i helgen. Alla som sprungit lopp med mig vet att jag sluter mig innan starten. Detta, känner jag, måste ske nu. Något tidigare än starten alltså, om jag ska bygga upp det fokuset som behövs efter den här berg-och-dal-baneveckan. Jag har insett att jag aldrig tagit mig an en sån här rejäl utmaning tidigare. Anledningen till att jag är så nervös är ju för att jag vet att det är svårt och kommer vara grymt jobbigt. Den känslan har jag aldrig tidigare haft inför ett lopp. Känslan av att jag tar mig an något som jag egentligen inte är byggd för och som jag aldrig tidigare gjort. Jag har aldrig sprungit den distansen och jag har aldrig sprungit så många höjdmetrar under samma pass. Det blir en utmaning. En rejäl utmaning. Men jäklar va nöjd jag kommer vara på lördag kväll!