Tettelisa

Självklart måste vi på något vis pränta ner den här stora händelsen och återberätta den så detaljerat jag kan så ni får hänga med mig på 4,2 mil i fjällen!

 

Den stora dagen kommer alltså. 05.30 ringer klockan men nervös som jag är vaknar jag en kvart innan. Smyger upp, klär på mig och sminkar mig lite. Ja, faktiskt, jag sminkar mig. Självförtroende på burk. Väldigt smidigt och idag behöver jag banne mig allt självförtroende jag kan komma över. Jag får i mig lite frukost och sen styr jag och Kika kosan mot Sälen. Väl framme hoppar nästan knäna av nervositet. Nummerlappen hämtas och sen ska jag försöka trycka i mig lite mer mat. Jag vet så väl att jag behöver få i mig all energi jag kan men kycklingen bara växer i munnen. Sitter o petar i kycklingsalladen och får i mig lite pasta och morot i alla fall. Sen passerar minutrarna onödigt fort och vips så står vi där i startområdet och fryser. Blåst, dimma, bara ytterst lite sol och tio grader. Detta kan bli lite kyligt. Regnbågen visar sig precis innan start och då lägger sig en skön känsla i magen. Nu jäklar!

 

Starten går och bara efter en kilometer börjar första stigningen. Nervositeten griper tag i mig igen. Va fan har jag gett mig in på. Jag lyfter blicken och ser att alla, så långt jag ser, går. Då lägger sig lugnet igen och när vi kommer upp får vi en fantastisk vy. Shit, va häftigt! Det var precis därför jag anmälde mig till det här loppet. Inte enbart för att klara 4,2 mil utan för att faktiskt få uppleva något. Ett leende kröp fram i ansiktet och jag började njuta på stigarna som nu följde upp till Högfjällshotellet. Här hejjade Kika glatt på och jag sprang förbi henne med en skön känsla i kroppen. Mer stigning, ännu fler fantastiska vyer. Vätskestationen vid 11km dök upp och här passade jag på att stanna till, ta energi och sätta mig bakom en större buske för att bli av med min nervöskissning. Sen fortsatte turen på lite knixiga stigar som krävde sin teknik. Jag hamnade bakom en tjej som hade helt fantastisk löpteknik! Det var riktigt roligt att springa bakom henne och kolla in hennes fötters trampande på de steniga stigarna. Tekniken i nerförsbackarna gjorde dock att jag började känna krampkänslorna i mitt högra knä och planerar därför att be Kika rota fram knäskyddet vid nästa kontroll som var på högfjällshotellet igen. Väl där ser jag att fler att slutit upp i hejaklacken. Mamma och Janne har kommit dit! Va fan, de skulle ju vara i Österlen! Haha! Väldigt roligt! Men fokuserad som jag var gav jag mina order direkt till kika i alla fall. Knäskyddet åkte på och jag fortsatte ner till energistationen där jag återigen fyllde på med det jag vågade ta. Jag satsade verkligen allt på att inte få motorstopp.

 

Nu kom nästa riktigt tuffa stigning och det var bara till att börja gå. När det blev som tuffast uppför påminde man sig varför man gjorde detta och vände sig om. Vilken vy! Mobilen åkte så klart fram för att föreviga vissa ögonblick. Efter stigningen fick jag sällskap en stund av en annan tjej som också stannat upp för att ta bilder. Vi skrattade lite åt oss själva men påminde varandra om att det inte var tiderna vi jagade utan upplevelsen. Nästa upplevelse blev nerför det fjäll vi precis hade tagit oss uppför. Stenig och lerig nerfart gjorde att tårna fick mycket stryk och här började lilltån på ena foten protestera högljutt med kramp helt enkelt. Hur fan underlättar man kramp i lilltån när man springer nerför?? 

 

Min runda fortsatte. Den blev stenigare och det var lite frustrerande att inte kunna springa trots att man kände att man hade orken. Vi sprang kilometervis på spångar där man fick kämpa för att behålla fokus och inte trampa brevid. Luften hade blivit uppvärmd men dimman och kylan tidigare hade fått näsan att rinna. Jag sprang lite för mig själv just nu och kände att det är nu eller aldrig. Fräsa näsan i farten. Jag lyckas typ aldrig med det, får oftast snor längs kinden och på kläderna men det får bära eller brista. Fräser. Jisses! Det gick riktigt bra! Vågar knappt tro det utan far snabbt med händerna över jackan för att försöka känna var snoret har hamnat men det verkar jäklar i mig som att det gick bra! Ha! Plötsligt händer det liksom!

 

Lite smått euforisk över mina nyvunna snyt-talanger fortsätter jag min tur men nu börjar det bli tufft. Vid 30km förvånar min familj mig igen genom att stå där och hejja. Även barnen har tagit sig dit och kramen jag får i farten är precis vad jag behöver. Men nu vet jag att helvetet tar vid. En stigning som varar typ 5km. Första kilometern går på extremt steniga stigar och det var bara till att gå. Vricka fötterna var inget jag ville nu. Skogen försvinner och jag kommer ut på fjället igen. Vyn igen. Fantastisk. Försöker se vart jag ska och ångrar mig genast när jag lyfter blicken. jag ser typ tre kilometer framför mig och det är en riktigt seg stigning..... Knäet skriker numera efter nåd. Fan heller. Springer när stigen och stigningen tillåter. Går när det tar emot för mycket. Kommer upp till sista kontrollen, tar lite energi, pratar lite med funktionärer och andra löpare och känslan kommer över mig. Denna fantastiska stämning! Man stannar upp. Man njuter. Man tar det lugnt. Man ser efter varandra. Man småpratar med främlingar. Men en känsla får tårarna att börja komma, jag kommer klara det. Funktionären ger mig en mental spark i arslet och säger "4,8km kvar". Ja, nu ska vi hemåt!

 

Lycklig fortsätter jag min tur men inser efter någon kilometer att det kommer gå rätt brant nerför och det är ordentligt stenigt. Knäet skriker nu och bär mig knappt i vissa nedförslut. Till slut står det att det är 1km kvar. jag blir omsprungen av en man som säger att det inte är långt kvar nu, kom igen! "Nu gör det ont" svarar jag. "Ja i hela kroppen", svarar han och jag blir sporrad av att vi kämpar allihop. Nu hör jag min familj igen. Jag vågar knappt lyfta blicken, livrädd för att trampa snett nu när jag är så trött. Känslan i bröstet nu. Klumpen. Tårarna. Lyckan. Jag klarar det. Jag har sprungit mitt första maraton! Och vilken jäkla upplevelse jag haft längs vägen! Barnen! Kramar! Blommor! Mammor! Pappor! Medalj! Asså jag börjar bli rent snurrig och det börjar gå upp för mig igen, vad jag gjort, vad jag klarat, vad jag har lyckats med helt själv....

 

Mitt första maraton. I fjällen. Blir det fler? Fråga mig igen när jag kan gå ordentligt....