Tettelisa

Det hör liksom till att man skriver ner hur man upplevde loppet man genomförde och i helgen var det ju dags för ett lopp. Ett lopp för hela familjen som vi hade sett fram emot länge! Ett hinderlopp på två kilometer. Jag kunde inte låta bli att fundera över hur det skulle gå för Casper. Han har alltid varit sån att han inte vill testa på nya saker hur som helst utan kanske försöka själv i lugn och ro, så fort han pressas låser han sig och vill absolut inte speciellt inte om flera tittar på honom samtidigt. Ska han behöva gå runt varje hinder? Eller kommer han släppa loss? Frågorna var många och den här mamman blev lite nervös, hon visste inte vad hon skulle få jobba sig igenom den där lördagen.

 

När vi kom till startområdet laddade ungarna upp genom att testa på rampen. Där fanns en barnramp och en vuxenramp, eller en lite lättare och en lite svårare ramp vill jag nog hellre säga. Till min förvåning testade även Casper på hur det kändes att ta sig an rampen. Sen satte vi oss i gräset och laddade. Till slut var det uppvärmning för vår startgrupp och ungarna fick äntligen börja göra av med spänningen och energin som hade samlats i benen.

 

Första hindret var att gå i en massa däck och sen klättra upp för en vägg med däck och klättra ner på andra sidan. Trodde jag i alla fall. Man hade kunnat klättra ner om man hade gått lite mer åt höger men nä, vi var ju i mitten. Ungarna slänger sig över rätt i famnen på pappa och kvar blir liksom jag som på något vis ska ta mig ner. Det är ju bara att hoppa, det fattar jag med men att slänga benen över en kant och inte ha något att hålla sig i riktigt, det är inte riktigt min grej och det var lixom ingen där och fångade mig, de hade redan börjat springa iväg. Det var bara att skita i suget i magen och hoppa ner från den gigantiska väggen (den var säkert drygt en meter hög!).

 

Löpning kan jag så jag var ju snart i fatt min rusande familj. Fick höjt upp min självförtroende lite grann igen när jag klarade hela armgångshindret och sen gav vi oss ut på stranden. Här kom det en stor vattenrutschkana och nu började Casper tveka lite grann för första gången under loppet. Tilda tyckte det var läskigt med vattnet nedanför så hon fick sitta i mitt knä och Casper hade satt sig ner på kanten så honom "råkade" jag få med mig ner också. Skönt att inte vara den som sinkade den här gången. Eller ska jag se det som att jag höll ihop flocken, såg till att ingen låg efter utan att jag alltid var siste man? Ja, vi säger nog så istället.

 

Efter lite pussel och olika vallgravshinder skulle vi ut i havet och över ett hinder. Man skulle klättra upp för en ramp. Högst upp på den var det ett ordentligt mellanrum till toppbrädan som man skulle över och sen hoppa ner i vattnet. Här låste Tilda sig. Jag också men det finns lixom inte riktigt tid för det när man ska få upp barnets självförtroende. Med gemensamma krafter fick jag och Jimmie lyft över henne och så satte de fart mot nästa hinder. Kvar var jag. Ytterligare ett hinder man skulle slänga över ett ben och hoppa ner utan att ha något att hålla sig i. Högt var det med. Och ett jävla mellanrum till den där brädan man skulle slänga över benet över. Och sand som gjorde allt halt. Och vatten. Fan fan fan. Och nä, här var ingen som kunde fånga mig eller bära mig över heller. Tog mig över och överlevde faktiskt också trots att jag lixom ramlade framstupa i vatten när jag väl fick ner fötterna på marken igen....

 

Efter ett par hinder till i sanden gav vi oss sen upp i skogen igen där vi skulle gå på "lina" och samtidigt hålla i en "lina" ovanför huvudet. Jimmie hjälper Casper över och jag hjälper Tilda över och sen står jag där igen, sist i laget och utan hjälp. Man kan ju tro att det är barnen som behöver mest hjälp och stöttning på ett sånt här lopp men nä, ni har så fel. Det är mamman som behöver det. Den riskmedvetna, höjdrädda, stegrädda, mesiga mamman behöver egentligen mest hjälp. Funktionären såg mitt dilemma, jag kom lixom inte ens upp till linan jag skulle sätta fötterna på. Fick hjälp av funktionären och kunde sen ta mig över detta hindret också. 

 

Sen dök det sista hindret upp. Rampen. Jimmie rusar iväg och tar älgakliv uppför vuxenrampen eller den stora rampen, hur man nu väljer att se det. Jag stöttar ungarna upp för den mindre rampen och sen är det dags för min tur. Vuxenrampen? Aldrig i livet. Det skulle aldrig gå även om jag provade. Tar mig an barnrampen och glider till när jag e nästan uppe så jag får kämpa ordentligt för att få över den här extremt osmidiga kroppen över kanten. Puh! Jag klarade det! Vi klarade det! Mål! Ungarna var ju fantastiska! Fan va roligt det var! Vi klarade alla hindrena tillsammans! "Nja, du klarade väl inte riktigt alla" säger Jimmie då till mig. Eh Va? "Ja, barnrampen lixom..." säger han med glimten i ögat. Jag tittade på honom som om han hade ramlat ner från en annan planet. Han hade ingen aning om hur jag hade fått kämpa med mig själv ibland. Jag ville gärna nappa på den råa humorn som annars är mitt signum... men isället åkte min banan, som jag precis skalat, med en väldigt fart upp mot ansiktet på han. Tyvärr hann han blockera denna attack...

 

Men älskade Casper! Han var grym! Jag trodde han skulle få kämpa mycket med sig själv under det här loppet med alla nya grejer att ta sig an men icke! Han rusade fram mot alla hinder och tog sig an dom som om han aldrig gjort annat. Han klättrade, kanade, kröp, kastade, bar hinkar och sprang. Det var så häftigt att se! Han glänste verkligen genom hela loppet och mammahjärtat svällde av stolthet. Och Tilda, 5 år, som kämpade i två långa kilometrar och i djupt vatten som hon faktiskt är rädd för när hon är i havet eller sjön. Duktiga unge! Asså denna mamman var så grymt stolt över sina ungar när vi satte oss för o äta picknick allihopa. Vilken dag! Vi kan knappt bärga oss till nästa år!