Tettelisa

Ja, det hör ju lixom till att man nu reflekterar över det år som varit och börjar sätta upp nya mål för 2015. Så det kan jag ju inte frångå utan jag får ju försöka stanna upp och reflektera då över det år som varit....

 

Ett berg-och-dalbane-år får jag nog säga. Året började helt klart tufft och prövande. Man undrade om man någonsin skulle få medvind igen. Vi tragglade oss igenom det, tillsammans. Det var väl här någonstans jag också förstod vad löpningen gjorde för mig, hur mycket jag behövde den här lilla pausen i kaoset som rådde kring oss. Löpningen blev inte längre ett jobbigt måste utan snarare ett måste för att få en paus, lite energipåfyllning.

 

Det har varit ett år då jag har känt mig ensam många gånger. Ett år då jag känt att jag har tappat bort mina vänner längs småbarnsvägen. Ett år där jag har känt mig värdelös som mamma många gånger. Ett år då jag allvarligt har funderat på om jag har tagit rätt väg i mitt liv eller om jag ska vända upp och ner på allt och helt enkelt börja om. Men året har också bjudit på den totalt motsatta känslan som helt klart har tagit över det senaste halvåret. Lika många gånger som jag har känt mig ensam har händer sträckts ut och härliga vänner har visat sig och nya bekantskaper har dykt upp. Även vänner som har inspirerat mig och puschat mig i familjeliv och träning. Vad hade jag gjort utan min goa Emilie som jag skrattar med och gråter hos. Det var vännen jag ringde till när jag kände mig som mest ensam i början av året och hon förstod och fanns där. Jag hoppas verkligen att jag kan återgälda detta någon gång, att jag får chansen att finnas där på samma sätt.  Vad hade jag gjort utan mina träningsnarkomaner till vänner? Fredrik som satte de första grillerna i huvet på mig, 100 mil på ett år... Går det?? I mitt småbarnsliv?? 116 mil blev det.... Louise som sporrar mig och inspirerar mig genom att bolla karriär, familjeliv, träning och utmaningar som ex Lidingöloppet.... Ja, det var hon som gav mig den sista knuffen att anmäla mig till det stora målet för 2015.... Magnus, min löparkompis, som får mig att tro på mig själv och håller mig sällskap på mina långturer. Christian är också en vän som ger mig en rejäl spark i arslet ibland när jag som mest behöver det. Min chef e faktiskt också en stor inspirationskälla och en jävel på att se till att jag tar för mig och växer i min roll på jobbet. Så tack Åsa, för alla möjligheter jag har fått detta året.

 

Men den största stöttepelaren och inspirationskällan i mitt liv är ändå min älskade Jimmie. Han har klarat det här tuffa året med bravur och ändå även hunnit med att stötta mig, krama mig och även ändrat på sin egen livsstil en hel del. Han har gjort fantastiska framsteg detta året med hälsa, motivation och prioriteringar. Och den där lilla förlovningen i somras var ju lite pricken över i:et..... ;)

 

Jaha, nu blev det här inlägget nåt jäkla hyllningsinlägg till mina nära och kära. Det var ju lite löjligt. Det får vi ändra på.

 

2014 är ett år som har gett mig en ordentlig kick i arslet. Jag har fått en ordentligt portion med motivation att hålla igång med min träning. Jag tror på mig själv på ett helt annat sätt, jag klarar faktiskt en jäkla massa saker som andra inte orkar eller kan! Jag är faktiskt rätt grym! Jag är ingen dålig mamma, det är en dålig kombo med en jävla massa hormoner i kroppen och en lite smått trotsig Tilda. Men vi har ändå kommit över nån sorts tröskel jag och Tilda. Vi bråkar men har ändå börjat hitta nån typ av balans.

 

Så 2015... vad kommer detta året att bjuda på?? Jag hoppas på roliga förändringar på jobbet, ett härligt familjeliv och en jäkla massa utmaningar i löpningen så jag håller mig på tå, för i september, då blir det Lidingöloppet! 2015, bring it on!