Tettelisa

Det här med att leva med en femåring och en 2,5-åring kan ta på tålamod och humör ibland. Det här som folk säger "att välja sina strider" är nåt som vi inte har behövt bry oss så mycke om förut. Sen kom Tilda. Nu är den frasen typ som en lag här hemma. Man har lärt sig lite hur den yngsta funkar. Man går inte in i en strid hur som helst med henne, det är bara ens egen ork som tar slut och allt blir då bara kaos.

 

I morse gick vi igenom den här ljuvliga ceremonin med att klä på sig. Min dotter kan väldigt mycket själv. Jag fick välja kläder till henne. Sedan bad jag henne att klä på sig för jag hade lovat Casper att hjälpa honom i duschen. Då kom utbrottet, jag skulle minsann hjälpa HENNE att ta på sig. Haha, detta var en strid jag skulle ta, för Caspers skull. "Nej, Tilda, jag ska gå ner och hjälpa Casper nu, jag kan hjälpa dig sen när jag är färdig med honom". Utbrottet var ett faktum. Hon skrek och sparkade i golvet. Jag vände henne ryggen och gick ner för att hjälpa Casper. Tilda fortsatte att skrika.Jag duschade Casper, torkade honom och smörjde in honom. Tilda fortsatte vråla och sparka i golvet på övervåningen. När jag var klar med Casper gick jag lugnt upp för trappan och sa "Nu kan jag hjälpa dig Tilda, för nu är jag färdig med Casper". Böjjer mig ner och tar upp damens trosor. "Kom här så ska jag hjälpa dig nu." "Näääeeee, jag kan FÄÄÄÄÄÄÄLV!!!!" Eh, ok..... Liten dam klär på sig och kommer nöjd ner för trappan någon minut senare.... Vem vann?? En frågeställning jag helt enkelt inte lägger ner energi på att svara på.

 

Men lika envis och jäklig som ungen kan va, lika rolig kan hon vara. Kommer aldrig glömma när jag tränade här hemma en gång. Stod i plankan, jäkligt jobbigt, skakade i hela kroppen, kämpade för att klara de där sista tio sekundrarna. Då böjjer sig Tilda ner för att titta i mitt ansikte och frågar "Fryser du mamma??" Jag klarade inte de där sista sekundrarna, jag började skratta.....

 

Det blev en liten utflykt till veterinären idag. Vaccination och hälsokoll stod på schemat. Tre hundar och två barn baxade jag in i det där lilla undersökningsrummet. Är mäkta imponerad över hur båda barn och hundar skötte sig. Veterinären var supermysig. Första gången jag verkligen kände att en veterinär tog sig tid för att prata med mig, svara tydligt på mina frågor och även föra en liten diskussion hur man skulle gå vidare med problemet. Lova var så fin så, gärna borsta lite på bissingarna matte... jajja. Lystra likaså. Sen kom gamla Bella upp på bordet. Visade mina frågetecken och veterinären sa ju naturligtvis det man fasade för. Men en realist till veterinär som vågade prata kostnader kontra ålder på individ och hur farliga de små frågetecknena egentligen var. Tack Marie Hansson på Slöinge djursjukhus för goda råd och raka svar.

 

Nu jäklar blir det syndarlunch så jag orkar med ett litet corepass ikväll ;)