Synd ändå...
Det var över ett år sen jag skrev här. När jag tittar tillbaka kan jag bara konstatera att förr var mina inlägg riktigt roliga. Nu blir det mest gnäll. Kanske ett sätt för mig att bara få ur mig allt... är rätt bra på att bara stänga in det. Läste igenom mitt senaste inlägg och tårarna kom, jag kommer så väl ihåg de känslorna. PMDS e ett jädra skit faktiskt men nu har jag börjat lära mig att hantera det och acceptera att jag måste ta tabletterna INNAN jag känner av det, mota Olle i grind lixom.
Men skit i det nu. Året som har gått har varit ett helvetesår där både den ena och den andra drömmen och förhoppningen gick i kras eller fick sättas på vänt. Men nu har vi stängt dörrjävlen till 2022 och öppnar famnen för 2023! Det kan bara bli bättre!!... tänkte jag och fick elräkningen.... sen ringde veterinären..... men va eeee detta?? Kunde vi inte bara vända blad från den 31:e till den 1:e och radera allt från 2022 utan att släpa med sig det in i 2023?? Tydligen inte....
Men vi fick prioritera lite andra utlägg ändå. Det var dags för Gothia Cup, en enormt stor innebandycup i Göteborg som stäckte sig över hela trettonhelgen och min Casper skulle få vara med där med sitt underbara innebandylag. För att vi skulle göra detta så bra som möjligt för Casper hade vi bestämt att jag skulle hänga med upp och se till att få med mig Casper till ett hotell varje natt så han fick en riktig paus och inte sova i skolsalen där de andra skulle sova. Trodde att Casper skulle bli ledsen över detta men ett löfte om bacon på hotellfrukosten suddade ut eventuella sura miner. Så vi for dit, glada i hågen, detta skulle bli så kul!! Litet smolk i bägaren bara... Terese skulle köra i Göteborg.... hatar storstadskörning.... och spårvagnar.... älskar Google Maps.... Den appen har fått bekänna färg och visat varför den har rätt till en plats i min telefon den här helgen. Asså det var svettbrytningar varje gång jag skulle till och från hotellet och genom stan för varje match. Men jag överlevde! Och jag tror inte att jag orsakade någon jätteolycka heller... körde dock i helt fel fil några gånger, kanske inte på jättelagliga ställen, men det gick ju bra! Och jag såg bara en skylt jag inte har en aning om vad den innebar... har fortfarande inte funnit svaret på det.... En skylt med gula lysande lampor i en form som påminner om en bakvänd sjua.... Någon som vet?
Matcherna spelades en efter en och jag måste säga att vi i den trogna supporterskaran blev bättre och bättre på att hejja och sista dagen nådde våra jubel, tjo och tjim nya höjder vilket jag anser vad det som gjorde att grabbarna tog sig ända till kvartsfinal! Eller ja... de spelade rätt bra med... Förlusten var så klart tung när de till slut åkte ur men wow vilken helg det var! Och det var sjukt jobbigt jämna matcher i slutet där grabbarna fick visa upp en riktig kämparanda och att de har jobbat hårt med skärpa till sitt humör när det går sämre. Det var med en supersvullet hjärta och tårar i ögonen som vi klappade fram och jublade för våra grabbar när de hade gjort sin sista match. Det var så mycket känslor i min lilla kropp där och då. Vilka underbara grabbar Casper har som kompisar. Det är fantastiskt att se att han kan vara med och att det är självklart för de andra att han ska vara med. Det är fantastiskt att se att tränarna vill se till att han får vara med och att de gör det bästa av situationen så Casper får känna sig delaktig. Det är fantastiskt som mamma att känna att även de andras föräldrar tänker likadant, att det är självklart att Casper ska vara med och att alla hejja lika mycket på honom som på sina egna barn. Det fyller mig med en kärlek och ödmjukhet för de människor vi har runt omkring oss. Vi är så lyckligt lottade 💕
Kommentarer
Trackback
