Tettelisa

Jag brukar ju alltid komma med en liten racerapport men den här gången kunde jag inte riktigt pränta ner den redan dagen efter, jag fick smälta allt en dag till.

 

Känt för det flesta är att jag inte har fått den bästa uppladdningen man kan få detta året. En svullen ankel tvingade mig till vila och tanken på att jag troligtvis kommer få bryta loppet började gro. Starta skulle jag, men jag skulle också lyssna på kroppen och bryta om jag märkte att jag börjde halta för mycket. Sista veckan innan loppet gjorde jag ändå tvärtemot vad alla andra tyckte. Jag började springa och jag började springa varje dag. Jag kände att jag behövde tvinga upp styrkan i ankeln och lära mig lita på att den bär upp mig så sista veckan blev det 2km varje dag och ankeln blev snabbt bättre, hoppet att klara hela varvet började väckas till liv.

 

Jag och Magnus bestämde oss för att sticka upp till Göteborg redan på torsdagen och hämta ut nummerlappar och gå och spana på expon. Detta lilla infall gjorde dock att vi skulle komma upp onödigt tidigt till Göteborg på själva loppdagen. Jag hade ju redan bokat tågbiljetten och jag hade ju inte valt ombokningsbara..... Så tåget skulle alltså gå 09.09 på lördagen och vara framme strax efter tio.... Magnus startade 13.56 och jag 14.29.... Några timmar att döda alltså. Men men, det kan ju vara rätt behagligt det me, vi rutinerade varvetlöpare vet ju att bara toakön i startområdet kan vara 45min lång....

 

Vi landade i startområdet strax efter elva och köpte varsin kaffe och njöt av den allt mer sjudande atmosfären. Att gå på toa på en för dagen icke använd bajjamajja kändes rätt coolt. Det var lixom en ny upplevelse i sammanhanget... Vi letade sen upp en behaglig plats där vi satte oss ner och laddade upp. Det är rätt så lustigt, där sitter jag med en människa som vet i stort sett allt om mig, vi har redan spenderat ett antal timmar ihop den dagen och ändå är det inte tyst. Vi pratar, skämtar och hackar på varandra hela tiden. Jag blir förundrad över att han orkar med mig och att vi alltid har roligt på våra olika utmaningar. Man blir så fantastiskt tacksam över att ha en sån vän....

 

Sen börjar det då dra ihop sig. Klockan slår halv ett, dags att äta. När klockan blir ett så börjar jag tänka att det är dags att lämna väskan och gå på toa (beräknad tidsåtgång ca 1timme). 13.00 ger jag Magnus en lycka-till-kram och går för att lämna väskan. Det gick smidigt och sen in i toakön. Väl klar där gick jag och ställde mig i startgruppen och tittar på klockan. 13.20!!! Va fan hände där???!!! Hur är det möjligt????!! Det ha ALDRIG gått så fort att gå på toa!?!?!?! Fan!! Jag kommer ju hinna bli pissenödig igen innan starten går!!! 

 

Starten går och det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig iväg. Jag förundras över att jag inte känner att jag måste sicksacka mig fram utan att det faktiskt flyter på väldigt bra. Vid fyra kilometer vågar jag också tro att foten ska hålla, jag känner inte av den alls. Vid åtta kilometer börjar jag känna mig seg men ändå vid gott mod. Vid milen tittar jag på klockan och inser att jag har en riktigt bra tid men förnuftet säger att detta tempot kan jag inte hålla hela vägen. 500m senare får jag gå. Yrseln bara slängde sig över mig och jag hann till och med bli lite orolig. Yr brukar jag inte bli. Det blev att trycka tillbaka hornen som hade börjat kika fram i pannan och plocka fram förnuftets ängel på axeln i stället. Jag drack sportdryck så fort det bjöds och vatten vid varje station och jag gick så fort jag kände av yrseln. Jag mådde dock inte illa så tankarna gick till att det kanske är kroppen som inte riktigt har ställt in sig på det låga blodtryck jag numera har snarare än att det är en brist på något.... Men loppet blev väldigt tungt, framförallt för huvet. Jag fick gå mycket, brottas med mina tankar på att bryta, filtrera min oro och känna efter hela tiden. Jag kämpade mig fram och när jag kom in på stadion mot målet kom tårarna. Jag klarade det, trots allt. Jag fick kämpa för att inte kasta mig i armarna och skrämma livet ur någon stackars funktionär. Jag var helt slut. Överlycklig över att foten höll, orolig för att jag inte förstod vad som hände med kroppen, glad att det var över och längtan efter målkramen gjorde att jag stapplade vidare med yrsel över den där vingliga jävla trappan man måste över. Höll mig krampaktigt i ledstången hela tiden. Letade upp min vän i vimlet och trots att han duschat och jag var svettig fick jag en sån där go kram och jag fick kämpa för att inte börja böla (där var fler känningar runt om. Tur för han, annars hade ha fått ta emot allt, haha!). Satte mig ner i gräset och fick en öl i näven. Halleluja. Jag vet att öl och glutenallergi inte hör ihop men jag kunde inte skita i det mer än jag gjorde då. Sitta ner en stund gjorde susen och jag kunde sen, relativt oyrslig, pallra mig till duschen.

 

Summan av kardemumman, det är allt runt omkring - min vän, atmosfären, skratten, hejjaropen - som gör loppet värt att springa. Jag tänkte "SKITTID! Aldrig mer, jävla skitlopp, banan är inte ens kul att springa!" när jag gick i mål. Så jag väntar till ikväll innan jag anmäler mig till nästa år.... 😄