Tettelisa

Gårdagen var ett oskrivet blad. Inga planer alls. Några måsten men annars inget planerat. Får ett sms på förmiddagen där jag blev inbjuden på vinkväll samma kväll. Självklart nappar jag på detta. Inget konstigt med den inbjudan. I och för sig stod det den här gången att jag skulle piffa till mig lite och klä mig varmt. Liiiite konstigt men jag tänkte att då blir vi väl fler tjejer och ska sitta ute på altanen hos Louise. Inget konstigt med det.

 

Jag och barnen åkte iväg till Klitterbadet och hade en rolig eftermiddag tillsammans och sen var det bara att göra sig iordning till tjejkvällen jag trodde mig vara inbjuden till.... Cyklar iväg men blir jäkligt osäker när jag närmar mig huset. Såg någon ballong vifta till på altanen och den var som en trea och jag hör att det är en del folk där redan... Jag var ju tidig....??? Så extremt mycket det hinner röra sig i huvet på dessa sekundrarna som följer. Det kom en snabb våg av panik med tankar som "fasen, fyller någon år och det har helt gått mig förbi?? PINSAMT" "Jävlar, jag har ju förberett mig mentalt för en liten tjejkväll, ska jag bara kliva in i det här jättegänget själv??" "kliv av cykeln här utanför och le den in i trädgården så du inte gör en sjukt pinsam entré och ramlar av den inför alla...." Hoppar av cykeln och leder den runt hörnet. Ballonger... som säger 35... jävlar ska vi fira Louise och jag har inte fått veta det i förväg???? Men va fan gör Josefine där då?? Eller vänta nu.... Kan det vara för mig? Nej, har de här stackars människorna fått masa sig hit bara för att fira min födelsedag? Kan vi inte bara släppa detta med min 35-årsdag nu?? Herregud, är det verkligen för mig?? "Här kommer hon ju!!" utbrister någon. Eh, ja, här kommer ju jag. Herrejävlar, det är kalas för mig! Alla är här för mig?! Det är nu jag bara vill släppa ut allt och stortjuta och snora mig uppför trappan till altanen till alla. Men en sån entré kan vi ju inte ha nu när vi klarade av att hoppa av cykeln utan att ramla. Samlar ihop mig och går, något rörig i huvet, upp på altanen och kramar om alla Jag vet ärligt talat inte vart jag ska göra av mig själv. Släpper jag fram en enda känsla nu så bryter jag ihop totalt. Det går ju inte. Stå i centrum är också jäkligt jobbigt så den känslan fick jag också brottas med men oj, va glad jag var. Alla hade tagit sig tid och prioriterat mig och min överraskningsfest. Jag har aldrig haft fest med min vänner för att fira min födelsedag. Jag har än mindre firat min egen födelsedag de senaste tio åren utan låtit fokus vara på Casper som fyller år en vecka senare. Men den här kvällen var för mig. En fest. För mig. Min första fest och jag behövde inte fixa med någonting.... Jag var överväldigad....

 

Kvällen var jätterolig och tankarna på att jag skulle upp tidigt nästa dag sköt jag åt sidan och förnuftet slängde jag åt fanders. Mitt glas var aldrig tomt och skrattet tog aldrig slut. 

 

Folket började efter hand att troppa av och kvar blev min familj och grundarna till festen. När jag skulle krama de tjejerna hejdå kunde jag inte hålla mig längre utan bröt ihop totalt. Jag är så enormt tacksam och glad för att ni fixade detta till lilla mig. Att lilla jag betyder så mycket för er så att ni bara bestämmer er för att fixa detta. Asså jag börjar gråta igen när jag skriver detta. Jag känner mig så välsignad och tacksam för att jag har er och jag kan inte nog tacka er eller med ord beskriva vad detta betydde för mig. Och alla ni som dök upp. Ni fantastiska människor. Jag är så glad att ni finns i mitt liv. Jag är så tacksam för att ni ville komma och förgylla den här kvällen för mig. 

 

Den här kvällen är svårsmält. Jag vet inte hur många gånger tårarna har kommit idag. Jag var ute på en löptur. Jag tror att jag började böla lika många gånger under löpturen som antalet kilometrar jag sprang (11. Inte dåligt när man e bakfull!). 

 

Jag tror Tacksam är det rätta ordet. Den här kvällen glömmer jag aldrig. Tack.