Tettelisa

Jaha, jag får nog säga att den här måndagen blev rätt så händelserik ändå... Eller händelserik är väl kanske fel ord för det låter ju actionfyllt, det var allt annat än det men ändå mycket nytt liksom.

 

Till att börja med så har vi bytt vårdcentral vilket gjorde att jag nu vågade ringa och boka en tid för att kolla mina mer och mer utbredda eksem. Man kan ju hoppas att inte alla läkare ser ner på en utan faktiskt tar en lite på allvar..... Dock har ju de här tidigare upplevelserna satt sina spår och det var en något nervös Terese som satt i väntrummet. Det blev inte bättre av att klockan började dra iväg och jag fick börja fundera över om jag skulle hinna tillbaka till jobbet i tid innan klipphunden skulle komma.... Fick till slut komma in till läkaren och han började med att be om ursäkt för förseningarna... (!) En läkare som ber mig om ursäkt!?! Herregud! Vågar man hoppas? Berättar om mina bekymmer och han bekräftar mest det jag själv tror. Naturligtvis lägger vi till en allergi till.... Arsenalen jag hade sen innan var ju inte tillräcklig.... Så kom frågan; Är du frisk för övrigt? Ja, vad ska jag säga... Dom säger det.... Jag har lite förhöjt blodtryck... Redan här avbryter han mig och frågar om det är kollat, varför det är högt osv osv osv. Allt är kollat, hjärtkliniken har varit inkopplad, allt såg bra ut tror jag och det slutade med att läkaren sa att kvinnor i min ålder mår så där.... Här vann den nya läkaren mitt hjärta. Han fnös, nästan skrattade till! Jag föll som en fura! Jag har hittat en Gud! Han klappade på britsen och sa att han också ville kolla mitt blodtryck. 150/100. Japp, så var man inne i den apparaten igen. Detta ville han inte släppa. Fler blodtryck ska tas den närmaste månaden och den eventuella allergin ska utredas så blodprov och biopsi är taget.... Jag går alltså runt med ett hål in i armbågen.... Fint.... 

 

Eftermiddagen fortsatte i något lugnare tempo och när jag kom hem var ungarna såååå laddade! De skulle äntligen få komma iväg och köra igång med luftgevärsskytte! Tillsammans med sin mamma! Som inte kan ett jäkla dugg!! Yeeeeyy!! Det är det som är lite intressant med att vara mamma till Casper. Han provar gärna på nya grejer faktiskt, om det är något som lockar honom. Så det är en bra måttstock på en som aldrig riktigt säger vad han vill. Tackar han ja till att prova något nytt då är det något han verkligen vill göra! Och då får man som mamma bara hänga på, vare sig man själv vet vad det går ut på eller inte. Det är det ju många föräldrar som gör, det vet jag. Men de föräldrarna kan ju lixom bara visa lokalen "Här är det! Där är instruktören! (Presentation)" och sen kan man liksom bara ta ett steg tillbaka och låta tränaren/ledaren ta över för barnet kan ta instruktioner. Man kan inte riktigt göra så med Casper. Vi måste vara med i början med Casper för att se till så att han förstår, att han hänger med och behåller fokus på det som ska göras. Så det är rätt smidigt om JAG kan det han ska prova på... Luftgevärsskytte hör inte dit.... Mitt mål för kvällen: Tavlorna ska träffas, inte lamporna.... Tack och lov var där känningar! En av instruktörerna var en granne som Casper trivs med och lyssnar på. Halleluja! Jag kunde slappna av och bara stå brevid, lägga en hand på Caspers axel ibland när han blev för ivrig och hjälpa de att byta tavlor. Båda ungarna var skitduktiga och tyckte det var jättekul! Vi fick en liten pik att vi använt lite många skott men jajaja, vi sköter oss bättre nästa gång!

 

Sen var det hemgång och handboll på tv och frossande. "Sista kvällen med gänget" var det för mig. Frossade i digestivkex och öl. Nu är det hejdå till sånt och Välkomna det glutenfria livet och ännu mer fokus på b-vitaminer och fibrer så magen blir glad och eksemen kan lugna sig.... Men först en kopp kaffe i soffan.... ;)