Tettelisa

Jag har väntat flera dagar på den här söndagen. En söndag där det var bestämt att jag inte skulle med till simskolan, istället skulle jag få tre timmar själv och äntligen få till den välförtjänta långturen. Jag skulle lösa upp knutar i axlarna. Jag skulle få andas i min takt, ensam. Jag skulle få ut frustrationen, som låg inkapslad i kroppen, i fruktansvärda uppförsbackar. Tre timmar. Jag, mina löpskor och Åkulla bokskogar. Min medicin.

 

Dagen kom äntligen och jag gav mig iväg med bilen, väl förberedd med russin, vatten, telefon och lämpliga hörlurar till telefonen. Det var mycket folk på parkeringen och jag fick parkera på ett annat ställe än jag tänkt och tur var väl det visade det sig.

 

Solen strålade och känslan när jag tog mig an backe nummer ett var ljuvlig. Framgångspodden i öronen gav ordenligt med pep och förströelse för tankarna och jag kände äntligen axlarna sänka sig. Springer om ett gäng människor som också de njuter av det fina vädret och går en tipspromenad och trots att jag nu avverkat tre fruktansvärda uppförsbackar känner jag mig pigg. 10 km, en tredjedel av rundan avklarad på lämplig tid. 11km AAAAAAJJJ!!!! Va f-n hände där?? Det kändes som om någon hade sparkat till mig ordentligt på sidan av låret och smärtan strålade upp i rumpan och ner i knät. Ställde mig och stretchade och tyckte att det lättade. Gick en liten bit och tyckte att det släppte nästan helt. Ett par hundra meter senare ångrade jag den tanken och nu började jag bli riktigt irriterad. Varför händer sånt här när man är på den punkt som är längst bort från bilen? Stretchar igen, går en bit igen. Småjoggar lite. Detta bara måste ju gå. Det blir nerför och jag får gå igen. Fan. Men nu börjar man bli orolig. Hur ska jag lösa detta? Tänk om någonting bara lixom poff! går sönder i låret? Här? Vad gör jag då? Vem ringer jag? Ambulansen? Haha! Nä! Då får jag vara halvdöd. En kompis. Såklart. Vad skulle jag säga då? "Hej! Du, jag har problem med mitt lår, det har typ eh ja, gått sönder. Kan du hämta mig? Vart jag e? Eehhh.... Vet inte riktigt. Fähultsstigen tror jag den heter. I Åkulla. Nej, jag vet inte riktigt exakt...." Nämen, det går ju inte. Men jag kan ju googla fram min postion på Maps och så säger jag till kompisen vad hon kan skriva in på gps:en! Ja men så klart! Och så får jag kravla mig ut till vägen på nåt vis... För visst kommer det en väg här snart? Eller? Nä, Terese, skärp dig! Inga lår ska gå sönder här! Börjar småjogga igen och det går bra tills jag ska nerför igen. Sätter mig ner i gräset och stretchar igen. Vänder ansiktet mot solen. Asså det är ju inte så dumt detta ändå. Va e ett lår o vara förbannad över?

 

Börjar småjogga mot bilen men inser att jag måste gå i nerförsluten. Ni som sprungit i Åkulla vet att det blir en hel del promenader då.... I en nerförsbacke trängde tårarna fram. Den var brant och jag ger mig fan på att det slog blixtrar från låret för varje steg jag tog. Frustrationen var enorm. Detta skulle vara mina timmar. Min ljuvliga timmar. Jag, skogen och löpardojjorna. Tur i oturen hade jag fått ställa bilen så att jag kunde bryta rundan lite tidigare. Men två mil har ju aldrig tagit så lång tid.... Jag som skulle sprungit tre mil... och njutit varje steg.... Jajja, vi får se när det blir nästa gång. Hade planer på att anmäla mig till ett lopp i november, tur att jag inte fått gjort det än. Vi får se hur det här låret hämtar sig..... Bajs o mög.... Och så kör vi lite VAB på det.... suck....

 

Men ändå lite balsam för själen i alla fall idag. Fantastiskt natur. Det går inte att bortse ifrån....