Tettelisa

Tacksam är nog rätt ord för dagen. Hela dagen har kantats med människor som ger mig energi och inspiration. Jag har så smått fått känna på vad min roll som kostrådgivare kommer att ge mig och jag älskar det redan. Jag har pratat med en klient som nådde sina uppsatta mål och det gjorde mig så glad. Jag fick ett litet kvitto på att i just det här fallet tänkte jag rätt, både med vilka verktyg jag gav hen och att jag kände att jag inte skulle vara där och peta för mycket utan ta ett steg tillbaka och låta hen prova sig fram med verktygen själv. Det passade den personen och resultatet blev som det var tänkt och ingen blev gladare av att höra det än jag! Klient nummer två hade däremot stött på bekymmer och var allmänt omotiverad. Efter ett långt telefonsamtal var klienten mer motiverad, beredd att "börja om" och jag kände mig så inspirerad och glad! Det är precis det här jag vill göra! Hjälpa folk att plocka upp tråden igen och fortsätta med det som är bra! Det gör inte bara de mer välmående utan även mig pigg, motiverad och inspirerad!

 

Men det är inte bara så att jag motiverar andra, det finns dom som har en specialutbildning för att orka med mig. Jag är faktiskt helt övertygad om att det finns en specialkurs på gymnasiet när man läser barn o fritid och jag misstänker att den heter typ "föräldrapedagogik" eller "hur man tar hand om besvärliga föräldrar".

 

Jag har varit inne på detta spåret förut i bloggen, att det är lite svårt med Caspers "symptom" då det inte är helt glasklart för andra att han har den här, vad kallar man det nu i det här pk-sveriget, funktionsvariationen (?). Jag märker och hör på barn som inte känner honom att de idiotförklarar han lite grann och det skär i det här mammahjärtat. Detta är inget som Casper snappar upp. Ännu. Men jag hör och känner det och jag blir så fantastiskt sorgsen. Samtidigt är jag lätttad över att höra att det inte är så bland kompisarna på skolan, att klassen accepterar han för den han är och inte ser han som konstig. Jag kan få lite ångest över de här funderingarna och vara orolig över sånt jag inte behöver oroa mig för nu. Här kliver alltid en fantastiskt människa fram. En människa som i mina enkla frågor hör att jag är orolig och lugnar mig. Jag bara måste höja han lite grann i detta inlägget. Eller ja, inte så lite kanske, typ rätt mycket blir det nog. Caspers resurs Anton, är fantastisk. Denna människa har gjort misstaget och blivit vän med mig på facebook, vilket i o för sig ibland är rätt bra när döttrarna vill leka lite men jag utnyttjar ju detta till fullo även på andra sätt. Stackarn kan få mess om påminnelser, ändringar, olika orosmoment och annat skräp lite när som helst på dygnet. 

Ett exempel på den här "föräldrapedagogiken" han måste fått MVG i blev extra tydlig i morse när den här nervösa mamman återigen började bombardera han med mess....

...Det var dags för vaccination på skolan. Jag har Caspers upplevelse av blodprovstagningen färskt i minnet fast det var så många år sen. Paniken. Skriket. Den korkade sköterskan (hon var inte korkad egentligen men det var lätt att skylla på henne). Mina känslor som stormade när jag var tvungen att hålla fast min panikslagna Casper. Idag var det dags för vaccination, en helt annan sak än blodprov, men ändå.... Och jag fick inte följa med. jag frågade nog hundra gånger efter att jag fick hem lappen om när vaccinationen skulle vara, om jag inte skulle följa med ändå. Nä, det behövdes ju inte, Anton är ju där! Jäkla unge va du gör mig stolt men kan inte det här kontrollfreaket till morsa bara få följa med någon jävla gång?? Jag fick ju inte ens följa med in på din allra första skoldag! Näpp, jag fick inte följa med. Jag hade redan kommit överrens med Anton att han skulle följa med honom men ändå var jag riktigt nojjig nu på morgonen när dagen var här. Casper var lugn och ville fortfarande inte att jag skulle följa med och då tänker inte jag tvinga mig på men det bär emot och mammahjärtat både sväller av stolthet och skriker av nervositet. Så klart skriver jag då ett mess till Anton där jag snabbt luftar min oro och påpekar att jag är ett samtal bort om det skulle balla ur. Stackars människa va han får stå ut med. Mammahjärtat skenade iväg till nya höjder av nervositet när jag sen får ett mess om att Casper inte ville att Anton skulle följa med heller.... AAAAAHHH!!! Jäkla unge! Du gör mig så stolt men sluta nu! Då sa Anton till Casper att han minsann måste följa med för det hade Caspers mamma sagt. jaha, okejdå. han fick följa med då. Och sen får jag ett mess "Klart!". Lättnaden sköljer över mig och samtidigt en enorm tacksamhetskänsla. En tacksamhet gentemot denna människa som inte bara får hantera en Casper med de problem det innebär utan även hans mamma med de problem DET innebär. 

 

Så, Casper, jag är så fantastiskt stolt över dig. Du är så grymt duktig och stor kille i så många avseenden och jag hade kunnat krama sönder dig varje gång du kommer och ber om en kram!

 

Och Anton... Tack! Du är guld värd i vår vardag!