Tettelisa

Sitter i soffan med mitt morgonkaffe och pratar med Jimmie om vad vi har att göra under dagen. Söndag är min långturs-dag, alltså den dagen i veckan jag satsar på att lägga ett par timmar på löpningen. Med en suck erkände jag att det var den dagen och jag kände inte alls för det. Jag var inte alls motiverad. Bara att tänka ut en runda och fundera över hur långt jag borde springa idag kändes så långt borta. Jag är inne i en enorm motivationssvacka.... Men då drar jag mig till minnes att jag blev tillfrågad att hänga med ett gäng ut o springa i Åkulla på kvällen men jag hade tackat nej då vi var bortbjudna, men det blev inställt. Då kan jag ju hänga me dom! Kul! Frågar om det är ok och naturligtvis var det så. Tider bestämdes och då slog det mig med full kraft. Jag har bett om att få springa med ett gäng där åtminstone en har sprungit 4,2 mil snabbare än vad jag har sprungit 3 mil..... Hur fan tänkte jag här??

 

Nervositeten slog klorna i mig och dom höll sig fast resten av dagen. 

 

Åkte iväg till Åkulla och drog igång radion på hög volym, koncentrerade mig på att sjunga me, allt för att inte tänka på vad som komma skulle....

 

Träffar gänget om fyra personer och så drog vi iväg. Lugnt tempo. Tänkte lite för mig själv med ett leende att det blir ju inte problem o springa två mil i det här tempot även om man springer i bokskogarna (aldrig flackt, bara upp eller ner eller j-ligt stenigt o svårsprunget). Första tuffa stigningen kom men det var inga bekymmer, jag hämtade mig fort och vi halkade tillbaka i det behagliga tempot. Gött! Sen kommer nästa backe. En helvetesbacke faktiskt. Lång. Brant. Asjobbig. Men tjurhuvet här tänkte att jag minsann kan springa hela vägen i den då det verkar som att vi ska tugga på i ett behagligt tempo. Vi tuggade oss uppför helvetesbacken men sen hände något. Nu verkade det helt plötsligt som att alla de andra fyra lixom bara hade värmt upp fram tills nu och tempot blev helt galet! Ja asså galet för att vara stenig stig i skogen där det antingen går upp eller ner eller är lerigt. Nu började jag fundera igen, va fan hade jag gett mig in på. Varför fick jag för mig att jag skulle klara detta? Hur kunde jag tro att jag skulle klara att hänga med det här gänget i två mil? Men jag kan ju inte gärna sluta nu, måste ju ändå ta mig tillbaka till bilen och vi var på punkten som var längst bort från bilarna på vår planerade runda. Nä, bara o bita ihop. Fram med hornen. 

 

Backe efter backe. Mjölksyra. Flås. Nerför, skönt o vila i lugnt tempo nerför... Nej spring Terese! Annars hinner du aldrig me, du har inte tid att lata dig! Det här gänget släppte på jäklar i nerförsbackarna så det räckte lixom inte för mig att slappna av o låta benen rulla utan jag fick lixom springa på nerför också!

 

Ett snabbt vätskestopp vid tio km o sen var det bara att ösa på igen. Enligt planen skulle det vara minst åtta km kvar. Nu var det lite flackare och tempot låg stadigt på typ 5 o... äh, det gick fort. De sista tre kilometrarna var en pina. Jag var så vansinnigt trött i benen! Jag hade ork kvar, energin var inte slut men benen var sjukt trötta efter alla backar som jag hade vägrat att gå i. Men till slut kommer man ju i mål och då glömmer man lixom tvivlet och bekymrena och mjölksyran man har haft under rundan. Man är bara glad och så galet stolt över sig själv! Det var så roligt att springa med lite folk igen och det känns riktigt bra att äntligen blivit ordentligt utmanad i löpningen igen, på ett sätt som man sällan lyckas med när man springer själv. Hörde till o med mig själv tacka ja till en tur på torsdag igen. En längre tur.... Hur tänkte jag här???

 

Och sen... dopp i sjön.... Ljuvligt.

 

Sen satte jag mig i bilen. Trött. Darrig. Slutkörd. Lycklig.