Tettelisa

Ja, jag vet faktiskt inte va jag ska säga. Att man kan vara på så många olika nivåer av känslor under en och samma dag och klockan har inte ens slagit två på eftermiddagen ännu. Hade jag inte ett löppass inbokat ikväll så hade vinet åkt fram redan nu.

 

Jag börjar dagen med att lite kliva i min privata jobbmundering. Torsdagarna är min dag då jag jobbar och pluggar hemifrån och då tycker jag om att klä mig lite jobbmässigt, asså lite vardagssnyggt. Jag känner mig effektiv och proffsig då. Tramsigt, jag vet, men jag får ju saker och ting gjort då i alla fall. Packar in ungarna och Lystra i bilen för att åka till veterinären där jag tyckte att hela besöket lixom blev lite luddigt. Då klev den där proffsiga madamen fram i mig och tryckte på några saker som jag hade funderat över och ifrågasatt. Hade jag inte gjort det hade jag gått därifrån med ett större frågetecken än när jag kom dit och 1000 kronor fattigare utan att fatta varför. Kände mig rätt bra och gav mig en klapp på axeln för att jag var så där "jobb-skärpt" idag.

 

Sen lämnade jag ungarna och åkte hem för att fortsätta. Det skulle ringas lite samtal,pluggas och även se till så att personalen på jobbet kom åt de dom behövde så att jag kunde släppa det och inte behöva flänga in till stan en gång till. Men att ringa de där samtalen, det är jobbigare än man tror. Då man ska be om hjälp av främmande människor för sin egen vinnings skull. Jättesvårt. Satt och laddade, kollade info och telefonnummer i evigheter och till slut vågade jag ringa.... och fick prata in på mobilsvar.... Snopet... Och allt kring mitt vanliga jobb mynnade inte riktigt ut i det jag hade tänkt mig. Och fokuset på pluggandet var som bortblåst. Istället kravlade det sig in en massa tankar kring barnpassningen i höst. Alla dessa tankar; jobb, plugg, barnpassning, resor, löpning, började tumla om varandra i huvet och allt blev till en negativ sörja och kom ut som salta tårar som spädde ut den goa såsen i Jimmies köttgryta som jag hade värmt till som lunch. Struntade i allt och gick ut på promenad med hundarna med en pod i öronen men fann mig själv att bara uttråkat sätta den ena foten framför den andra medan alla negativa tankar surrade i huvet och fler tårar trängde på. Kommer inte ihåg vad podden handlade om. 

 

Åker och hämtar barnen och det verkar som om de på något vis känner att det inte riktigt är läge att tjafsa med mamma idag. De följer snällt med.... När jag kör in på gården ringer telefonen igen och det suger till i magen. Det är människan jag ringde innan där jag fick prata in på mobilsvar. Nu gäller det! Och det ska ja jäklar i min låda ha kred för, jag är en jäkel på att samla ihop mig, sätta dit smilet och jobba hur nedbruten jag än är och inte låta det synas igen förrän jag är själv. Och det bästa är att när man gör det så lurar man sig själv. Har ni testat det? Att le tills kroppen själv tror på att man är glad? Det funkar faktiskt. Och efter det här samtalet kände jag mig så jäkla bra! Jag hade tagit kontakt, jag fick positiv respons och nu har äntligen pluggandet som stått still ett tag, tagit fart igen! Det är möjligt att räta på axlarna igen och fortsätta ta tag i den här dagen! Allt annat man tänkt på förmiddagen känns så löjligt nu. Jäkla hormoner.... Eller vad ska man skylla på? Nu tar vi en kopp kaffe och ser till att stanna på den positiva banan!