Tettelisa

Nu grejjas det här hemma! Baksidans fasad har nu blivit utbytt och det ligger på mig att få den målad. Jag kan ju inte snickra. Men måla kan jag, så jag får ju hjälpa till med det jag kan. Vi diskuterade hur jag skulle nå när vi stod på altanen. Jag hatar stegar. "Jag vet inte vad du säger om det men man kan sätta ihop de här trappstegarna på varandra och stå på dom." Eeeeh ok.... känns stabilt... "Ja det är stabilt men man måste tänka sig för när man går ner så man inte bara tar ett kliv ner o missar sista steget. Det är nog inga problem för dig, du är ju så.... försiktig..." Snygg räddning av min karl att säga "försiktig" istället för långsam eller livrädd ;) 

Igår kväll skulle jag göra sista målningen. Det var lite svårt att nå på sina ställen. Den annars så kaxiga Terese står nu barfota med en fot på trappstegen, en fot på altanräcket, håller penseln mellan tumme o pekfinger, sträcker mig så långt jag bara kan samtidigt som jag klamrar mig fast för glatta livet i ställningens stöttepelare...... Nästan skvätter dit färgen längst upp, längst bort och det är med en euforisk lättnad och triumf jag kliver ner från trappstegen och får flytta den en meter från "djupa avgrunden" jag precis har hängt över. När jag flyttat trappstegen till nästa målarpunkt är det bara att bege sig upp igen. Upp är inga problem, ner ä värre. Inget att hålla i, väggen framför näsan är nymålad och hal. Det måste sett fantastiskt roligt ut när en skakande Terese försiktigt försiktigt tar sig ner steg för steg nedför den en meter höga trappstegen.... 

Kände mig ändå proffsig till en början i mina målarkläder och två snygga penslar i olika storlekar. Dom kunde man hänga lite käckt på kanten på målarburken när man inte använde dom för stunden. Det gjorde jag. Proffsigt. En pensel åkte ner i spannen tre gånger. Inte lika proffsigt... Tredje gången brydde jag mig inte om att plocka upp den igen.... Men väggen är målad! Kupan får karln måla själv. Jag klättrar INTE upp dit...