Tettelisa

2:a dagen som maka till min Jimmie och nu börjar man absorbera allt, låta allt sjunka in och känna. I omgångar sköljer känslorna över mig och tårar kommer när jag diskar, när jag plockar, när jag går med hundar, när jag springer eller när jag kör Tilda till hennes kompis.... Jag känner att jag vill berätta och dela med mig av den resa jag har fått vara med på från den där dagen 2019 när han la sig på knä och friade till en av de häftigaste och vackraste dagarna i mitt liv - 8:e juli 2023.

 

Min Jimmie skulle aldrig gifta sig. Aldrig. Och var det ett krav från min sida, då kunde jag gå och börja leta efter någon annan. Det har varit hans ståndpunkt från början. Ja visst, jag drömde så klart ändå men kände ändå att det är han jag vill ha så det är bara o släppa. Ni kan ju då förstå känslan i min kropp och alla tankar som hinner spinna iväg när jag förstår att han inte bara kom med det där päronet jag bad honom ta med sig från köket. Känslan av "Han driver med mig, fan ta honom" som sen smulas sönder och den oerhörda lycka som infinner sig när man förstår att han menar allvar. Fulgråten var ett faktum.

 

Datum sattes. Covid-19 kom. Min frustration och mitt hat till pandemin var enorm. Orden "jajja, ni får väl bara skjuta upp det ett tag" skar i hela kroppen på mig. VAD hade jag gjort för att förtjäna detta??!!! 

 

Nytt datum sattes. Med en axelryckning fick vi ställa in även det och känslan av "det kommer fan aldrig bli av, jag kommer bli snuvad på detta", den känslan höll på att slita mig i stycken. Mina fantastiska vänner plockade upp mig här och fixade en liten möhippa trots flyttad vigsel och trots corona.

 

Nu brydde vi oss inte ens om att sätta ett nytt datum. Tur var väl det egentligen. Covid höll i och det var inte ens någon idé att planera in något sommaren 2021. Men kanske 2022? Nej. Sommaren 2022 blev hemsk. Fruktansvärt tuff med cancern som hängde som ett svart moln över vår familj. När sommaren var över hade vi begravt två fantastiska människor som hade sett så mycke fram emot ett bröllop för lilla Tessan. Att ens fundera över ett nytt datum kändes så avlägset. Men sent på hösten bestämde jag mig. Nu kör vi! Och allt bara klaffade. Bygdegården var ledig, kyrkan var ledig, bandet var ledigt, cateringfirman var ledig och tårtmakerskan var ledig. Allt gick så jädra smidigt! Även fotografen kunde! Dock med ett "Vi väntar barn bara med bf bara ett par dagar innan". Tanken kom direkt, tror fan att den ungen kommer titta ut lördagen den 8:e juli... Men ett löfte om en backup om det skulle behövas lugnade mig. Det skulle också lösa sig. Och bebis kom ett par dagar innan (GRATTISSSSS!!!) så ordinare fotograf kunde komma.

 

Sen kommer allt det där underbara som bara vänner, nära och kära kan bidra med. Känslan av att andra gläds med en och vill hjälpa till på de sätt de kan. Jag hade en enorm stresskänsla över ekonomin. De sparade slantarna var inte lika många längre när den här bruttan hade satt sig i skolbänken igen men det löste sig så vackert med bidrag från olika håll. Att kunna släppa den stressen, att inte behöver snåla in på det som ändå kändes viktigt, var ljuvligt för sinnesfriden. 

 

Sen dök den där dagen upp som får en att inse vad många häftiga människor man har runt omkring sig. Möhippan. Vilken jädra möhippa det blev! Asså paintball! På riktigt!?! Skulle jag aldrig gjort om inte jag praktiskt taget blivit tvingad den här dagen. Och jag är så jädra tacksam över att de andra ställde upp på detta spektakel me! Jag gissar att det inte bara var jag som hade viss ångest i bröstet när man klev in med mask för ansiktet och geväret i högsta hugg på området där slaget mellan röda och blåa skulle vara. Men efter första vändan var vi råa krigsveteraner allihopa! Sjukt starka och ascoola! 

 

Dagen efter möhippan var jag galet trött men också så rörd och tacksam över alla som hade fixat, trixat och ställt upp på den här dagen.

 

Nu närmar det sig Dagen. Och det är också nu jag känner mig så ödmjuk och tacksam för framför allt fyra fantastiska tjejer i min närhet. Fyra tjejer som har låtit mig bubbla om det här bröllopet och gråta kring det här bröllopet. Det har inte bara varit glädje hela vägen. Det har känts enormt jobbigt att varken Janne eller morfar kunde vara med och detta har kommit över mig i omgångar och alltid har någon av de här tjejerna varit med. Och hela förmiddagen på den stora Dagen fick jag tillbringa med just de här tjejerna och det var jag så enormt tacksam över. Louise, Emilie, Tilda och Sara. 

 

Louise, hur många bubbelkvällar har vi inte haft och berört detta ämne på ett eller annat sätt? Hur många gånger har vi inte tittat på frisyrer, buketter och ringar? hur många gånger har jag suttit och fällt tårar av sorg tillsammans med dig? Du var där. Hela tiden. Alltid. Från den där dagen 2019 när jag frågade om du ville vara min tärna.

 

Emilie, hur många gånger har vi inte fått tårar i ögonen tillsammans när vi pratat om den här dagen, berört den sorg som hänger över mig, samtidigt som vi säger att de är med ändå och i nästa skrattat åt något helt annat? Hur många gånger har vi inte pratat om min vånda över att alla ska trivas på festen, även de som kanske har ett helt annat tänk än jag själv, dvs inte är lika svarta får i familjen som jag är? När du fulgrät när jag kom ut i min klänning var det tur att du puttade bort mig från den kram jag ville ge dig, jag hade inte hållt ihop då jag heller. Åh, vad jag älskade dig massor just där och då.

 

Sara, ständigt positiv till allt och vill hjälpa till att göra min dag så speciell utan att få någonting tillbaka. De andra fick ju åtminstone vara tärnor. Du har också fått lyssna på mig och mina tårar men lyckats vända det och få mig att le igen. Du lät oss invadera hela salongen på Dagen och du fixade med oss allihop och hängde med oss hela dagen, även på fotograferingen, utan att få någonting tillbaka. Jag hoppas att du kände hur tacksam jag var och hur glad jag var för att du var där, du betyder så mycket för mig.

 

Tilda, älskade Tilda. Vad du har fått stå ut me. En något känslomässig mamma och ändlösa frågor som ofta mynnade ut i "vad tycker du, kan man ha det så här eller ska man ha det så här??" Jag är så glad att du var så pass stor nu när bröllopet blev av, så du faktiskt kunde se en glädje och lycka i det du också.

 

Och jo, de där uppe var med mig hela dagen. Och på alla smågupp längs vägen för varenda litet problem som dök upp längs vägen löste sig så enkelt, utan någon som helst ansträngning. Regn och halv storm hela veckan sprack upp i 20 grader och solsken på Dagen. Jag är övertygad om att de var med. Så även om Dagen inte hade 100% komplett fysisk närvaro så var alla viktiga personer där och som vi njöt. Vilken fantastisk dag det blev. Men den hade inte blivit lika bra utan alla er runtomkring oss som förgyllde dagen och även har stöttat och hjälpt till de fyra år som det sammanlagt tog oss att ta oss till just den här dagen. Stort Tack. Nu ska jag hämta servetter för nu gråter jag igen.... riktig fulgråt...