Tettelisa

Det här året började ju rent skit måste jag säga. Ändå sakta men säkert har den kantrade båten börjat räta upp sig och lilla Terese har börjat le igen och känna ordentlig glädje och inspiration till att våga göra och hitta på mer nytt! Eller så är det bara idag jag är stark... man vet ju egentligen aldrig med den här kvinnokroppen, haha!

 

Nä, men det här året bäddar för så mycke nytt och roligt! 

 

- Jag är äntligen på gång och i form igen! Efter sjukdom och skada kan jag äntligen känna njutning och det meditativa med löpningen igen. Jag kan även känna en spänd förväntan för den utmaning som väntar i augusti i form av nio jävla mils löpning i ett sträck.... Det ska ju bara gå! Det kommer göra ont. Det kommer vara så sjukt jobbigt. Jag kommer vilja bryta så galet många gånger. Men när jag väl står i målet... Känslan... Det kommer bli så jädra häftigt!

 

- Älskade hundar! Vi hittar på så mycket roligt! Det är så kul att äntligen känna att jag kan lägga tid på sånt jag tycker är roligt och hundarna är en stor del av det. Att våga hoppa på en agilitykurs var ju inte jättesvårt men nu är jag banne mig anmäld till en tävling också! Det trodde jag aldrig för ett år sen! Men nu så! Funkar den så anmäler jag mig till fler nybörjartävlingar! Och så är roliga träffar med annat hundfolk inbokat och det ska bli så himla roligt! Det är väl egentligen inget speciellt med det. Det som gör det speciellt är att jag skiter i om någon annan än jag och hundarna åker. Förr hade jag tvekat och skitit i det om inte respektive vill följa med. Nu kvittar det. Jag vill dit. Jag tar husvagnen, hundarna och ungarna o åker helt enkelt! Och jag vet att jag löser det! Det är jädrigt stärkande faktiskt att känna att jag inte tvekar inför den utmaningen för jag ser bara det roliga i det. Något jag inte hade gjort för ett par år sedan.

 

- Nya fritidsintressen. Eller nytt och nytt. Jakten har varit med mig i de 20 år jag har levt med han ❤. Men motivation, tid och anledning att ta tag i intresset själv har inte funnits. Nu finns tiden. Och anledningen - jag vill ju kunna jobba ordentligt med mina vovvar! Motivationen var svårare. Ska jag verkligen ge mig in i den världen? Lilla jag? Och dessutom kvinna....? Löjligt tänk, jag vet, men dom tankarna fanns där. Jag tvivlade starkt på min egen förmåga att ta till mig all information som behövs tryckas in i hjärnan. Jakt är ju inget jag är "uppfödd" med. Det finns liksom inte naturligt hos mig. Det blir ju säkert alldeles för svårt. Ändå har suget efter det funnits i åtminstone 15 år. Men inte modet. Och ursäkterna har därför varit många. Men för ett år sen ser jag en vän ta jägarexamen... Det klickar till i hjärnan. Jädrar vad häftigt. Hon fixade det! Jag borde också försöka. Vågar hon försöka vågar väl jag?! Sista sparken i arslet fick jag av Vimsa. Jag älskar att arbeta med henne och enda sättet att kunna göra det fullt ut är att själv kunna jaga. Jag tog språnget och nu har jag sakta men säkert börjat ta mig mot en stor dröm. Teorin är klar. Fy fan va gött. Nu ska jag bara lära mig hantera en sån där pangare me....

 

Så här sitter jag med ett fånigt smile på läpparna och en pirrande känsla i kroppen. Det är mycke kul på gång. För att inte tala om.... asså jag börjar ju våga hoppas och planera på allvar nu.... det blir nog ta mig fan bröllop i år!