Tettelisa

Ja, jag blir utsatt för en hel del prövningar, men jag hoppar på dom frivilligt så de e bara o gasa på.

 

Fick en förfrågan tidigare i veckan: Vill du utanför din comfortzone igen? 

Innan jag hinner tänka en vettigare tanke så svarar jag Japp! Ångrade mig direkt när jag tryckade på Skicka-knappen men de e ju bara o gilla läget nu. Jag skulle få äran att hålla i utbildningen kring produkterna på söndagen med tema AloeVera och djur. Jag ville dö lite grann när jag fick detta uppdraget. Aja, men är det något jag ska hålla utbildning i så är det ju då när det ska handla om djur..... Eller? Cochens anledning till varför jag skulle göra det var ju naturligtvis att det skulle väga tungt och vara väldigt trovärdigt när en som jobbat i djuraffär så länge berättar om detta.... Jag kunde ju inte säga emot på den punkten. Det var bara o sätta sig o plugga på, leta upp en bra presentation och köra. Hur svårt kan det va lixom?

 

Det är inte så svårt. Egentligen. Men spärren finns där ändå. Ska lilla jag göra detta? Jag har ju lixom inte kommit nån vart. Jag är ju inte manager. Ska det verkligen vara jag som gör detta? Vad kommer folk tycka egenligen? 

 

Jag övar och övar här hemma. Hundarna undrade vem jag pratade med och svassade runt benen på mig. Dom tänkte väl "Jahopp, nu är det klippt, nu har hon blivit knäpp på riktigt". Till och med Tilda tyckte jag var lite konstig. Övade och övade, pratade och pratade, tog ut pommes ur ugnen medan jag rabblade all fakta kring propolis. Svarade på dotterns frågor och plockade upp tråden i min presentation direkt efter svaret, nästa slide, mer fakta, mer exempel, serverade mat, nästa slide. Ja men ni fattar. Jag var inte riktigt klok. Men det satte sig. Ändå var jag nervös kvällen innan. Hade världes konstigaste drömmar den natten och nervositeten bet sig fast i mig även på morgonen. När vi väl kom till lokalen släppte det. Hur svårt kan det va lixom?

 

Jag körde mitt race var nöjd med vad jag gjorde och sen fick jag äntligen lunchat med min älskade kusin och bästa vän. Som vi tjötade. Så underbart att umgås lite för oss själva, utan barn! 

 

Väl hemma ringer jag Jimmie och han frågar hur det hade gått. "ja, det gick bra, men jag pratade ju inte så mycket så..." VARFÖR??? VARFÖR SÄGER JAG SÅ?? Varför förminskar jag min egen prestation?? Jag var ju grym! Jag gjorde detta trots att jag definitivt inte var bekväm! JAG gjorde detta trots att sånt här skrämmer mig! Jag har alltid sett upp till fantastiska talare, blivit inspirerad. Nu står jag själv där och jag förminskar mig själv! Skärp till dig kärring lixom! Jag var grym! punkt! tihi