Tettelisa

... börjar lixom falla på plats.

 

Jag har nu gått ner i tid. Asläskigt var det. Jag har inte riktigt kommit in i det ännu. Det här med att släppa lite av mitt eget pushande på jobbet. Jag hinner ju inte med lika mycket där nu och det var lite svårt att acceptera. Men nu har jag så smått börjat komma in i det med. Jag kan ju inte göra samma jobb på fyra dagar som jag gjorde på fem innan. Jag är lixom ingen superkvinna med magiska krafter även om jag hävdar det för Tilda varje gång jag låser upp toaletten utifrån. 

 

Det här med att jobba med Forever min lediga torsdag har jag också så smått börjat komma in i även om jag inte har hunnit med att testa det så många torsdagar ännu. Men tänket är där, jag måste inte sitta måndag kväll med det utan jag kan ta det på torsdag förmiddag som är avsatt till Forever och det känns himla bra faktiskt.

 

Jag har även, med hjälp av min 39-dagars utmaning, hittat vilka dagar och vilka tidpunkter som jag lättast kan få till min träning. Att slippa känna mig stressad över det och verligen ha hittat rutiner som funkar både på hemmaplan och reslutatmässigt känns riktigt bra!

 

Sen har vi då barnen. Casper gör stora framsteg och vi har hittat rutiner som funkar med läxläsning och fritidsaktiviteter. Väldigt skönt för ett stressat mammahjärta. Sen har vi då Tilda. Vi har varit som två nordpoler jag och hon den senaste tiden. Vi har bråkat om allt. Skrikit på varandra. Gråtit. Bankat i väggar. Stampat i golvet och slitit i våra hår, den ena mer förbannad än den andra. Men nu har något hänt. Vi har lixom kommit över den högst punkten på den där "utvecklingskullen" och har nu lite medvind. Vi har riktigt roligt ihop. Skrattar. Tramsar. Diskuterar. Och jag försöker lära henne allt jag kan.