Tettelisa

Man kan lugnt säga att den här damen har vuxit i sig själv det senaste halvåret. Jag har tränat massor på att tänka positivt, att inte se hinder, att ifrågasätta om något verkligen är så farligt och faktiskt göra det som ibland tar emot. Jag minns hur jag satt i köket och tränade på att berätta om produkterna för min mamma. Nu har jag stått inför folk med en powerpoint-presentation och pratat om produkter! Snacka om utveckling! Och jag ville inte kräkas av nervositet förra gången heller! Framsteg där med!

 

Det här med att tänka positivt innebär för mig att jag måste lyfta mig själv, att tro på mig själv, att tro att det jag säger i en samling med människor har betydelse, att folk vill lyssna på mig. När jag står i ett rum med mycket människor och alla pratar med alla håller jag gärna en rätt så låg profil, tar inte mycket plats, här finns andra som andra hellre pratar med, jag är ju bara med och är lixom inte riktigt med i gemenskapen. Eller? Detta har jag verkligen behövt jobba på. Att vända mina egna tankar här och att faktiskt se att folk vill prata med mig. Bekräftelsen kom senast bara häromdagen. Är i ett rum med ett gytter av folk där jag, istället för att lyfta blicken och se folk i ögonen, tittar neråt och fokuserar på det jag pysslar med. Så ropar någon. "Terese!" Jag hörde nog fel. "Terese!" Jisses, är det mig människan pratar med? Lyfter blicken och visst är det så. I ett gytter av folk ropar någon annan än mina barn efter mig. Den bekräftelsen är enorm för mig och jag blir glad fortfarande, flera dagar senare, när jag tänker på detta. Löjligt. Jag vet. Men ibland är det väldigt lite som behövs.

 

Speciellt när det är tufft på andra håll. 

 

Läser just nu om detta i kursen. Positiva smekningar kallas det. Ett kapitel som gjorde det väldigt klart och tydligt för mig hur jag funkar och tänker. Jag hoppas att jag ska kunna dela med mig av detta till andra någon dag.

 

Tänk på att det är väldigt lite som behövs för att höjja en människa.