Tettelisa

Det har varit två riktigt tuffa och långa veckor. Lååånga veckor. Med dålig sömn. Att då försöka uppbåda tillräckligt med energi och motivation till att springa en halvmara kändes rätt så omöjligt. Jag gjorde så gott jag kunde i morse, energin kröp fram men inte någon motivation. Några andra löpare började höra av sig för att ge en liten spark i baken och för att få sig en liten spark tillbaka. Alltid roligt. Satte på lite go musik i bilen och började köra neråt mot Halmstad. I höjd med Kvibille öppnar sig himlen.... Kul... Jag som var så vansinnigt motiverad blev verkligen mer uppåt nu.... verkligen.... Träffar på svåger med syster i startområdet och tillsammans står vi och trycker i fikatältet i väntan på starten. 7 min innan start går vi ut ur tältet och regnet ger med sig. Otroligt!

 

Starten går och som vanligt blir det trångt i början. Efter en km tänkte det jäkla huvet "åh, va kul... bara 20 kvar". Bråkade lite grann med den hjärncellen som uttryckte den korkade harangen, den hjälper mig ju inte direkt. Vid två km tänkte den där hjärncellen "GUD, va detta e tråkigt!". Men nu hände nåt. Banan öppnade upp sig och benen började hitta trampet. Jag kände dock (utan att titta på klockan) att det egentligen gick lite för fort. Detta var inte ett tempo man springer i när man ska klara av 19km till. Men jaja, vill benen så får dom väl göra det idag då, jag hänger la me så långt det går. Tar rygg på svågern och går om. Kändes ju bra. Sicksackar mig förbi ett antal andra med och det känns riktigt bra i kroppen! Nu vaknar lixom Terese. Det här ska gå, och på en ok tid dessutom! Springer om en gobbe som e någonstans mellan 70 och döden och kände att "ja, de e ju inte mer än rätt att jag e snabbare än honom!!". 

 

Jag trampar på och känner mig riktigt nöjd. Det här går ju bra! Sen kom jag till skylten där det står 13km och någonting hände. Benen började bli trötta och tankar som "detta är ju så tråkigt! Det är lixom för långt och jag har en tredjedel kvar!" dök upp och motivationen dalade igen. Folk jag hade tagit mig förbi började nu ränna om mig. Körde på en stund till men vid 16km tog sista orken slut och det var bara att börja gå och jogga, gå och jogga. "Kom igen nu Tette!" Nej! Fan! De e han! Svågern! Jäkla skit! Bestämmer mig för att han minsann får dra mig en bit nu men nej, jag orkar inte hänga på. Sen kommer han me, gubben som var någonstans mellan 70 och döden. Nu blev jag knäckt. Jag verkligen bara tar mig igenom de sista fyra kilometrarna och när skylten kommer "500m kvar till mål" då kommer det upp en kvinna brevid mig och vi börjar prata. Både konstaterade att det inte blev något pers detta året men att vi hade tur med vinden. Upploppet kom och jag säger till henne "nu ökar vi!" "okej!" Jag vann den spurtstriden, haha! Ramlar rätt i famnen på svågern och inser hur jäkla trött jag faktiskt är och tar tacksamt emot den drickan fullproppad med socker som vi fick i målet. Även läsken jag tog tillsammans med mormor och morfar var en välkommen påfyllning med snabb energi.

 

1.57.25. Ja, det är jag nöjd med. Mycket nöjd till och med. Jag ville göra bättre naturligtvis. Men efter de här veckorna vet jag att jag inte kan vara för hård mot mig själv. Istället kör jag hem, trött som ett as, till min lilla familj. Njuter i soffan och skrattar till när Tilda skriker "Mamma! Vilken tur att jag var inne på toaletten! Jag blev kissenödig!"