Det är höga berg och djupa dalar. Vissa dagar är det fantastiskt. Bästa tiden är när vi är i skogen allihopa, barnen är glada, föräldrarna är avslappnade och hundarna nöjda. Vi njuter i fulla drag. Andra dagar är det tuffare. Nej, den här gången menar jag inte alla de gånger jag blir förbannad på Tilda och frustrerad på Casper. Den här gången menar jag den oro och det dåliga samvete en föräldraroll drar med sig. Casper är inte lika långt fram som andra jämnåriga är. Olika människor är inkopplade för olika delar i hans liv som han ska träna mer på, motorik, det visuella och pratet. Det är jättebra på alla sätt och vis att få den här hjälpen och alla verktyg för att ge han en så god hjälp som möjligt. Men när så många människor påtalar olika saker min son är "dålig" på då börjar man fundera och man börjar känna sig rätt så pressad som förälder. Dom menar naturligtvis inte att Casper är DÅLIG på någonting. De bara påpekar och belyser vad han behöver träna på. Men en mamma hör lätt att ens barn är "efter", speciellt om man har en dålig dag. Man får verktyg till att hjälpa sitt barn, när ska man hinna detta? Stressen och pressen kommer, man vill ju hjälpa sitt barn. En tanke flög upp och sög sig fast i mig, vägrade släppa taget. Om nu älskade Casper har så svårt för att ta instruktioner, så svårt för att hänga med vid snabba vändningar, hur kul tycker då de andra barnen det är att leka med honom om han nu inte fattar någonting? Det kanske bara är förskollärarna som "föser ihop" ungarna, ser till att Casper får vara med. Kanske ingen hade lekt med Casper annars...?? Han kanske inte har några lekkamrater egentligen?? Ni förstår, mammahjärtat jobbar på högvarv för att inte brista när den här tanken slår klorna i en. Så en morgon kommer vi till dagis, en kille springer fram till oss och slänger sig om halsen på casper och skriker "heeeeeej Caspeeeeeer!!!!". Mamma lilla går ut och bölar i bilen av lättnad...Ett annat orosmoln hänger över mig, alla involverade personer och lilla jag ska ses på ett möte om min älskade son. Jimmie följer tack o lov med. Jag är så trött, jag kommer bara höra allt han måste öva på, tre olika människor säger tre olika områden han behöver öva på, jag vet inte om jag kommer lyckas sålla ut det positiva dom säger och klamra mig fast vid det. Min älskade pojke, han gör så många framsteg men det är inte alltid det lyfts fram och det är tufft. Bara det där mötet blir avklarat. Vill bara släppa allt, bara vara mamma, bara vara tillsammans. Trött, lessen och frustrerad. "Jag saknar farfar" hade han sagt idag. Mammahjärtat störtdyker. Måtte alla duktiga, vuxna, involverade människor se vilken underbar, go, liten kille du är, älskade Casper.
En av våra sköna utflykter
Jagakeps o solglasögon, precis som pappa <3
