Vår "fantastiska" helg
Äntligen helg! En ledig helg som jag hade längtat efter! Jag skulle vara ledig både lördagen och söndagen och tack vare den effektivitet vi hade i tisdags så hade jag INGA måsten hängande över mig, det enda som var planerat var vessigeloppet på lördagen. Jag borde anat oråd över vad som väntade i helgen redan på fredag morgon. Jag åkte utmattad och förbannad till jobbet. jag och Tilda hade bråkat heeeela morgonen om precis allt....Det var inget jätte-märkvärdigt på lördag fm. Vi var iväg och handlade blommor i värsta åskvädret. Jag åkte iväg till vessigeloppet där jag drog ner fjolårets tid med en minut! Haha! Stärkt, glad och nöjd ringde jag hem. Tur var väl det så jag fick en förvarning, en chans att bygga upp mitt eget tålamod. Jimmie behövde komma iväg, få en paus, nu.... Åkte hem, laddad till tänderna med tålamod och pedagogik (<----hahahaha!!!!). Slet ut jordsäckarna ur bilen. Uppehåll, klart som fan här ska planteras klockan sex på kvällen!! TILLSAMMANS MED BARNEN!!! Jimmie stack iväg och handlade. Jag och barnen badade i jorden. Vi hade roligt och jag blev stärkt över att klara av detta utan något större krig. Tryckte i barnen lite kvällsmat, sen var det dags för nattning. Det tog två timmar att natta Tilda..... Hon ville mycke hellre sitta på skämmar-stolen än o gå o lägga sig. Visst, om det var så hon ville fördriva kvällen så. Tack o lov kom denna testen när vi var lediga, inte hade några måsten eller något inplanerat. Behöver jag säga att nattningen ikväll gick MYCKE lättare?? Vi e ett jäkla team jag och Jimmie när vi vill.Idag försökte vi verkligen vända den negativa trenden genom att dela på barnen större delen av dagen (dom e mycke enklare att ha ensamma) och vi försökte hela tiden involvera dom i dagens "att göra", berömde heeeela tiden, höjde dom till skyarna för minsta lilla och det verkade gå hem. Men nu är man helt klart psykiskt utmattad.Det är skrämmande när man som förälder blir så förbannad på sitt barn att det tillslut bara är den där ängeln på axeln som är förnuftig, knackar en på axeln och säger "tar du i mer skadar du barnet, du kommer ingen vart på detta viset". På något sätt lyckas du bryta situationen genom att slänga ungen i säng eller bara gå därifrån men då kommer skräcken och skammen. Så arg man är. Man tappade nästan kontrollen. Man tappade aldrig den över sig själv, bara över situationen. Ändå. Man känner sig så dålig. Då är det skönt att vara två. Att vara två som känner likadant. Att man kan lufta sina mörkaste tankar och den andra säger att den förstår, man känner likadant. Det är då inte lätt att vara småbarnsförälder och det tänker jag då banne mig inte mörka. Tänkte nästan lägga ut en sån där fantastiskt gullig och charmig bild på när ett barn diskade och ett barn lagade mat. på fb "Vi har det alltid så här ljuvligt tillsammans" skulle bilden förmedla. Kunde inte bli mer missvisande än så. Men det är ju så småbarnslivet "marknadsförs". Man bakar ihop, leker ihop och är alltid glada. Så fan heller, så är det INTE här! Varsågoda, den nakna sanningen!
Kommentarer
Trackback
