Tettelisa

Hm, fick mig en liten tankeställare idag. 

 

När Casper var liten försökte jag vara en duktig mamma. Ja, ni vet, en sån där präktig som hävdar att allt är en dans på rosor hela jävla tiden, ungen alltid snäll, jag ger bara hemlagat, vansinnigt nyttigt, inget godis och rätt skullre vara rätt. Det är bara mina närmaste som har sett mina bryt, att livet inte var en dans på rosor hela jävla tiden. 

 

Casper växte upp en aning och man började bli bekväm i sin roll som mamma. Rutinerna satt som en smäck.

 

Tilda kom. Allt vändes upp o ner igen. Ja ammade, ammade och ammade. Fy fan vad jag hatade skiten! Tack GUD för att Casper var en sån snäll treåring. När jag satt där o ammade hann jag surfa en del och min räddning hittades. Bloggar som sa "Det är OK att känna sig som en urvriden mjölksur trasa, att inte älska att vara mamma, att inte tycka att det är en dans på rosor hela tiden". Bara som att enkelt konstatera "jag är ingen bebismamma" som det här inlägget, såååå mitt i prick! Eller att vardagen är som den är och helvetestimmen ibland sätter in.

 

Så idag insåg jag hur långt jag hade kommit med att acceptera att man FÅR känna som man gör och att man inte behöver vara så jävla duktig hela tiden. Jag står och fixar i ordning lunch när jag kika ner på Tilda. Tänker "Gött, hon är nöjd där hon sitter o leker med ett rivjärn". Fortsätter hacka Tildas gryta när jag plötsligt kom på vad Tilda lekte me. Ett RIVJÄRN! *suck* Snurrig, eh ja. Rivjärnet åkte bort och ersattes med en smörkniv.... När vi sedan satt o åt fick Tilda psykbryt, hon får ju tänder. Orkar inte bry mig så mycke utan hon får sitta där o skrika medan jag lite halvlojt försöker få henne o tänka på annat. När hon hade ätit upp och jag fick äta min lunch i fred fick hon ett bryt till. Ser mig omkring, ah, en sked! Me mimosa på. Varsågod. En lycklig Tilda slickar i sig mimosa och ropar "MMMMmmmm" förnöjt. Rivjärn och mimosa... ja, jag har tagit ett par steg ner från de präktigas stege...