Tettelisa

Känsliga läsare ombedes att byta sida....

 

Ja, nu var det ett år sen... För ett år sen låg jag där... flåsade, kved och hade gjort så i mer eller mindre 12 timmar.... Om ett par timmar för exakt ett år sen fick jag höra de där vansinnigt irriterande och frustrerande orden "Det har inte hänt något, du kanske borde åka hem". Ja tjejjer, det handlar om förlossningen för ett år sen. Förlossningen där vår söta, galna lilla terrorist såg ljuset för första gången. 

 

När dom där orden sas "du kanske borde åka hem, eller vill du ta en promenad?" då vaknade djävulen i mig, så ja Tilda, vi e nog fan släkt för den där djävulen sitter ju i dig allt som oftast! Jag och Jimmie tog en promenad på det vårvackra galgberget. Flåsande, promenerande med klockan i högsta hugg tog vi oss runt tre-kilometaren med allt vad backar det innebär. Behöver jag säga att barnmorskan blev lite lätt förvånad när jag rödmosig och flåsande kommer tillbaka och säger att det minsann var en skön promenad! Slänger mig upp i sängen med en höjdhoppares smidighet för en undersökning och nog fasen hade det satt i gång! Äntligen! Jag var i förlossning! Finns inga ljuvligare ord i mina öron just där och då. 

 

Sen börjar det ljuvliga med förlossningen, man blir ompysslad. Nej jag tycker inte att lavemanget kvällen innan räknas som ompyssling. Jag snackar om den riktiga, ljuuuvliga ompysslingen lustgas.... och ett bad.... Jag hade bara ett krav, att jag kunde kombinera dessa ljuvliga metoder och det var ju inga problem. Det fanns lustgas vid badkaret! Nu bestämde sig Tilda dock att vara het på gröten så bada hann jag inte göra särskilt länge innan jag allvarligt trodde att jag skulle dö av värkarna. Tar mig tillbaka till sängen och medan jag går där längs korridoren börjar jag fundera över hur f-n dom kan ha så små handdukar på förlossningen när det är meningen att en höggravid ska nyttja dom! Jag hade behövt två för att skyla allt!! Så ja, jag visade säkert upp lite här och lite där för de blivande papporna där men jag har i och för sig svårt för att tro att det var det dom fokuserade på när dom såg den dåligt handduksbandagerande, flåsande, valrossen försöka ta sig framåt på torra land. 

 

De nästkommande två timmarna behöver vi ju inte prata om, alla vet vad som händer då. 

 

Sen ligger man där med sin ljuvliga unge på bröstet, nöjd. Då börjar helvete nummer två. Efterarbetet. Tydligen blödde jag en del, ja jag har ingen aning, mitt jobb var lixom klart, jag har krystat ut unge, nu får ni lappa ihop mig bäst fan ni kan lixom. Jag ljuger nog inte om jag säger att jag hade fem sköterskor/barnmorskor/läkare på mig samtidigt. Blodtryck skulle tas, dropp sättas, mage knådas och området mellan benen skulle kollas. När det känns som en lastbil har kört över er och träffat med alla hjul på magen och mellan benen, då är det INTE skönt när någon står och knådar den väldigt ömma magen. Men tydligen skulle det göras när man blödde mycke.... I mitt nyförlösta, lustgashöga töcken inser jag att jag nog egentligen inte mår riktigt bra, i alla fall inte enligt personalen. Jag själv känner inte, jag är hög. Läkare ett säger att han vill ha ett andra utlåtande om hur mycke jag har gått sönder i mina allra heligaste kroppsöppningar. Läkare två kommer in och han säger orden varje kvinna vill höra när en karl tittar och känner mellan benen på en, jag hade inte gått sönder hela vägen. Men stygn behövdes.

 

Nästa förnedring tar sin början. En SNYGG läkare ska sy ihop en... dääär nere! Jaha. Det börjar sys medan magen fortfarande knådas. Konstig stickande känsla i benet lite då och då. Hm.... Va fasen sticker mig på insida lår?? "Varför sticker du mig i låret?" "Jaha, förlåt, jag satte pincetten där" Eh va??? Har han mina lår som ena jäkla intrumenthållare??!! Nåldynor lixom?? Jaha, jag lutar huvet tillbaka igen och låter förnedringen fortsätta. Sen hör jag ett långt, utdraget pruttande ljud. Jisses. Vad är det som låter som en prutt HÄR inne?? Nej inte som en prutt utan som en pruuuuuuuuuuuuutt??. Inser i min höga dimma att det är jag.... jag!.... Jag ligger med benen i vädret och pruttar en snygg läkare rätt i ansiktet utan att kunna styra det över huvud taget!!! Ja, förnedringen var total... Det var knäpptyst i rummet... jag bara måste ju säga någonting.... "Jag uppskattar faktiskt inte att prutta karlar i ansiktet" Lite skratt uppstår och läkaren talar tålmodigt om för mig att han var van och det var bra, då fungerar grejjerna... eh jaha.... jag. vill. dö.

 

Nästa förnedring. Tråcklandet i mitt underliv är klart, blödningen har lugnat sig och människorna i rummet har börjat troppa av. Två sköterskor tillkännager att nu minsann ska du kissa! Va fan, jag har inte druckit sen förmiddagen, jag är inte kissenödig! Eller? En sköterska i var arm ser till att jag tar mig in till toaletten och sen sitter man där.... och kämpar... kan väl inte vara så svårt o kissa?? Men jo, har man precis vänt sin kropp ut o in för att få ut en varelse genom hål som det egentligen inte är möjligt att få ut en sån stor varelse igenom, då är det jäkligt svårt att hitta rätt muskler för att få ordning på kisseriet. Kranen sätts igång. En sköterska står o tittar på mig, försöker tänka bort henne och till sluuuuut kommer det lite grann. Lättnaden är total och uppmuntrande ord som "Braaaa, det var duktigt" kom ur sköterskorna och genast kunde jag sätta mig in i Caspers situation som vi då höll på att vänja av med blöjja.... *suck* Förnedringen är total....

 

Men, ja, här e vi nu, ett år senare. Jag överlevde stygn, en smärre blodförlust och såriga bröstvårtor. Nu fyller min tös ett år! Grattis Tilda!