Tettelisa

Så idag var det äntligen dags för ett riktigt distanspass. Tänkte mig en ca 15 km. Skulle bli så skönt o komma ut o få andas lite! Tog en lite lättare frukost än jag brukar för att kunna ge mig ut lite tidigare, vallarna med hela familjen  hägrade efter lunch.

 

Börjar trampa på men har svårt för att hitta ett bra tempo i motvinden. Spänd i kroppen och andningen långt upp i halsen. Försöker tänka på min hållning och tycker jag kommer in i nåt som känns bra. Jag ger mig fan på 21 km!

 

Låter tankarna vandra samtidigt som jag försöker hålla ordning på andning och kropp. Tankarna har dock tendenser att vandra till sånt som gör mig stressad, sånt jag oroar mig över eller tycker är allmänt jobbigt, speciellt pms-dagarna. Känner att hela kroppen tappar luft och schvung när jag kommer in på en tanketråd. Vid fem km sa det bara PANG! Äntligen kom den känslourladdningen jag verkligen behövde. Tyvärr på en joggingtur som då blev förstörd men jag får ta nya tag. Det var inte snack om o försöka springa hem och gå var för kallt. Jimmie fick packa in barnen och åka o hämta hans något labila sambo. Brukar ta mina psykbryt dom gånger jag får vara helt ensam i duschen... lite dålig planering där... Men det var ett psykbryt jag behövde. Ett psykbryt som rensade upp ordentligt. Jag går o stressar upp mig för saker jag inte kan göra något åt, har lite svårt att acceptera vissa faktum, men prykbrytet lossade upp ett antal knutar och jag ger mig på rundan igen i morgon med nya tag. Då jävlar!

 

Tack alla godingar för era puschande kommentarer nu i min pms-dimma!