Tettelisa

Ja så är livet verkligen när man har bebis och treåring hemma. Ena stunden gråter man av lycka (hormoner) nästa stund av frustration. Det är lixom inte bara en dans på rosor. De flesta vet vad jag pratar om, andra fattar inte något av det eller så tycker dom helt enkelt att man inte ska prata om det. Man ska vara tyst om såriga bröstvårtor som gör att man våndas varje gång man ska amma, bristningar som gör att man är mer lik en sebra än en antilop i huden, jobbiga nätter som ger fantastisk färg på ringarna under ögonen, hemorojder som tagit långtidsparkeringen i röven och lukten av sur mjölk som konstant omger en trots dusch och klädbyten. Allt detta gör att man ibland bara vill slita i sitt nu väldigt trista, torra hår, stänga dörren om sig och bara gråta en stund. Men så glimtar det här rosaskimrande förbi som väger upp allt. Casper som sträcker sig efter lillasyster, vill hålla henne och mysa med henne, de fantastiska ögonen på lillasyster när hon kikar på en under hennes vakna stunder, lukten av henne (inte bajsdoften, bebisdoften) och när man ser den där blicken i pappas ögon, blicken som lyser av glädje och kärlek...