Tettelisa

En psykbarriär är raserad! Fixade min första mil efter förlossningen idag! HA! I det här skitvädret! DEN DU!! Började trava på utan några speciella förväntningar. Kommer till ett ställe där jag kan välja att ta den lite kortare vägen. Näpp, det här känns bra, kör den långa vägen. Där finns ett ställe till där jag kan välja att korta ner rundan om jag känner att kroppen inte pallar. När jag är vid det stället har djävulen kommit fram i mig, kör vidare. När jag har kommit förbi "the point of no return" inser jag att jag kommer ha en äckligt jobbig motvind sista kilometern... rakan från Långås och hem.... psykladdar mig själv... när jag svänger vänster från stora vägen, upp mot rakan mot vårat hus då har jag en väldig massa jäklaranamma i kroppen och visst tog sig lilla Tette hem utan problem. En mil avklarad. Det gick väl lite sakta enligt min lilla djävul på axeln men tempot var behagligt och pulsen höll sig där den skulle så jag är MYCKE nöjd. Hejja mig!