Tettelisa

Jag sitter här o förundras över hur lite jag har att tillföra den här bloggen nu. Förr kändes det som att allt gick på tok och man hade lätt för att bjuda på den ena historien efter den andra. Men nu verkar det som om allting är likadant från dag till dag. De fyra dagarna Casper INTE ska till dagis ser ungefär likadana ut alltid. Vissa dagar har jag eller Casper bättre eller sämre humör, värst är det när båda har lite sämre humör och Tilda lägger sig på tvären me. De tre dagarna Casper SKA till dagis ser också ungefär likadana ut. Varje morgon försöker jag göra det omöjliga möjligt, dvs komma i tid till dagis. Lyckas aldrig. Ska vara där klockan åtta. Det har bara hänt två ggr de senaste tre månaderna. Det kvittar när jag går upp. Varje morgon slänger jag på Casper ytterkläder, slänger ut hundarna i hundgården och rabblar en lång svart ramsa när jag får stress-skrapa rutorna på bilen, rusar motorn när jag ska ta mig ut från gården, sladdar in på parkeringen till dagis, springer med Casper in och snubblar in genom dörren andfådd med svetten rinnandes på ryggen och röda kinder, ler glatt och hejjar på personalen, sliter av Casper ytterkläderna, kram och hej, går ut och tar ett djuuuuupt andetag i den friska luften. Mars-Augusti GICK jag varje morgon med hundarna och Casper till dagis. Hur f*n hann jag det??? Jajja, i morgon gör vi ett nytt försök.... Men se! Det blev en liten svettig mammahändelse i dagens blogg ändå ;p