Du Pappa?
Hur tänkte du nu? Du vet att jag behöver mer struktur och planering i mitt liv än så här. Du kan inte bara gå utan att förbereda mig....
Du vet pappa, jag och begravningar, vi hör ju inte riktigt ihop. Du vet ju hur opassande jag kan vara. Vi var ju lite lika på den punkten... också... Snart är det dags för din.... jag tror kanske att folk förväntar sig ett tal från din dotter då. Både du o jag vet att det inte kommer att komma ett tal från mig, jag bara gråter ju. Eller så poppar det upp en opassande låt i hjärnan så jag börjar skratta istället.... Mitt tal till dig, älskade pappa, får lixom komma så här istället för jag känner ändå att jag vill ge dig ett. Vissa kan nog tycka att det är opassande av mig att skriva det så här, men pappa, vi har ju alltid skojat om att vi representerar lite "svarta fåret"-sidan i släkten så jag bara kör.
Den 15/3. Telefonen ringer. Det slår aldrig fel. Fredag. Självklart är det du, pappa. Vi har mycket att avhandla ikväll och vi skålar glatt i luren. Du känns så nära, trots 50 mils avstånd. Vi pratar om det lönesamtal som stundar för mig. Du har ju självklart kollat upp vad jag borde få, vad jag borde ha som ingångslön och vi pratar lite strategi om det är så att det behövs förhandlas. Vi pratar om hur det går med Caspers innebandy, han blomstrar ju i nya laget, du tycker det är så roligt, du är så glad för hans skull. Vi pratar naturligtvis hockey också, det går ju bra nu! Vi pratade i 37min och 13 sekunder, den där sista gången....
Den 16/3 . Telefonen ringer. Ett samtal jag kommer ihåg kopplas upp på högtalare. Ett samtal jag kommer ihåg att jag tänker "hon sa fel, hon menar farfar". Men nä, hon menade dig, pappa. Smärtan jag kände där och då går inte att beskriva. Jag skulle vilja säga som knivhugg... men det är fel... för det gjorde ont i HELA kroppen. Jag minns inte mer av det samtalet. Det vår något om någon hall, något om Kalle, något om en infarkt. Det enda jag minns är den där fruktansvärda smärtan i kroppen och alla de tusentals bilder av dig som ploppade upp och snurrade runt runt runt i hjärnan. Du finns tydligen inte mer... Hur är det möjligt? Vi pratade ju igår...??
Pappa, du har alltid varit min bästa vän. En bästa vän som har bott alldeles för långt bort. Men tack o lov så har du varit världsbäst på att plocka upp telefonen och ringa mig. Framförallt var du en mästare på att pricka in de dagar jag satt och drack bubbel med Louise. Såg du förresten att vi skålade för dig sist vi sågs? Vi pratade om dig, att vi ofta fick skålat med dig när du ringde, så vi hällde upp ett glas Mannerströms och skålade med dig.
Tydligen så var det inte bara du som ringde mig, jag ringde dig rätt så mycket med. Jag inser det nu när jag inte kan det längre. Så fort jag började bli lite trött i bilen när jag körde så ringde jag dig för att prata. Eller om det hade hänt något jag var frustrerad över, då ringde jag dig. Eller när det hände något roligt, då ringde jag dig. Eller när jag skrev upp mig på någon av mina galna utmaningar, då ringde jag dig. Du var alltid min bästa hejjaklack... efter att du hade idiotförklarat mig... Vi skrattade alltid åt mina dumma åtaganden men sen började du hejja på, förbereda om du kunde, kollade av så jag hade en plan, du var alltid vid min sida från dag ett i varje utmaning. Den största utmaningen jag genomfört, Ultravasan, där var du med hela vägen praktiskt taget. Kollade av hur träningen gick. Fixade boende. Och mat. Och hela tävlingsdagen, från klockan halv fyra på morgonen tills dess att vi kom hem typ 16 timmar senare. Du följde mig längs vägen och stod vid typ hälften av kontrollerna. Kramen i Evertsberg.... ja.... Jag och chefen har pratat om att göra om Ultravasan nästa år. Men jag vet inte längre. Det känns inte lika roligt när inte du kan vara där och hjälpa mig framåt. Det är det du har gjort. Alltid hållt mig om ryggen och hjälpt mig framåt. I allt. Alltid.
Hos dig fick jag alltid vara lilla Tette när jag behövde. Hos dig kände jag mig alltid trygg och stark. Vi hade ett fantastiskt starkt band, du och jag. Ett band jag satte väldigt stort värde på. Det är väl därför det gör så ont nu. Så fort jag stannar upp gör allting ont. Jag håller mig sysselsatt hela tiden. Jobbar 50%, pluggar 100%, springer, skjutsar, aktiverar hundar. Stannar jag upp eller blir ensam gör allting ont och jag gråter. Jag faller så hårt då, pappa. Saknaden gör så ont då. Jag vet att du aldrig skulle säga att det är tramsigt av mig, du skulle hålla om mig och låta mig gråta, jag fick alltid vara lilla Terese hos dig. Samtidigt hör jag dig i min skalle säga att jag inte behöver vara så ledsen, du är ju med mig. Ändå. Det är nästan som bara de där 50 milen. Bara ett samtal bort. Fast det är det ju inte, pappa. Det vet ju du också. Men nu behöver jag din hjälp, pappa. Jag vill att du än en gång hjälper mig framåt. Men först får du hjälpa mig att resa mig för jag har tappat fotfästet. Helt. Så hjälp mig upp, sen hjälp mig framåt, pappa, som du alltid gjort. För det här är så jädra jobbigt. Och svårt. Att behöva säga hejdå till dig är det svåraste jag någonsin har gjort.
Har det ens hänt?
Hemma igen. Helt plötsligt känns allt så långt borta. Så overkligt. Det känns skönt att fokusera på annat - packa upp, tvätta, prata med barnen vid kvällsmaten, kissa hundar, ta ett glas vin vid tv:n.
En relativt bra natt, jag sov nästan alla timmar jag behövde. Allt är som vanligt, ungarna ska iväg till skolan. Jag får inta mitt morgonkaffe i soffan tillsammans med hundarna medan ungarna förbereder gympapåsar och ryggsäckar. Allt är som vanligt. Har det ens hänt?
Men jo, det har det ju. En muntlig tentamen ska avverkas idag. Jag försöker hålla fokus på vår presentation och läsa igenom så jag är förberedd. Koncentrationen brister. Frustrerande. Maskinerna piper - det är dags att tömma, vika och kasta in ny tvätt. Med påslakanet i händerna sköljer det över mig. Det är fredag. För en vecka sen hade jag ett tre kvart långt, mysigt och roligt samtal. Det kommer inte att komma ett samtal den här kvällen. Leksands IF börjar sitt slutspel ikväll. Det kommer inte komma något mess som poängterar om det blir mål eller hur bra/dåligt de spelar ikväll. Det kommer att vara så tomt...
En jaktdag utifrån mitt perspektiv
Ja, asså jag e ju sjukt ny i den där hundförarsvängen och väljer att se på det och mig själv ur ett lite humoristiskt perspektiv.
I söndags var jag (egentligen vi, asså både jag och maken, men det låter lite häftigare och viktigare om jag bara skriver "jag") bjuden som hundförare till en jakt utanför Halmstad. För en gångs skull fick jag känna mig lite mer "hemma" med marken och folket då jag varit med där innan och Jimmie aldrig. Ändå lutar jag mig mot Jimmie som om han vore någon jäkla krycka fast jag är där i egenskap av hundförare jag med, jag skulle ju inte svansa efter Jimmie utan gå själv. Men några moment som annars är rätt typ asagigantiska för mig när jag är ensam, ter sig lättare när han är med.
Vi kan börja från början.
Ställa in radion. Ja, ni skrattar, men ni skulle bara veta hur jädra krångligt det kan vara! Nu har jag ju då fått en egen radio av tidigare nämnda make, med tillhörande INSTRUKTIONSBOK(!!) (lika jävla viktigt som recept och ni som känner mig vet hur stort värde jag sätter på såna) så den här gången går det skitlätt att ställa in rätt kanal och frekvens. Instruktionsbok inpluggad i skallen - Check! Alla karlar har alltid varit hjälpsamma på den punkten tidigare men det kändes sjukt gött o bara säga "japp, ok! det är inställt!".
Nästa grej, titta på en karta och fatta vart jag ska köra med bilen, parkera och släppa hunden. Detta moment blir något lättare ändå när jaktledaren säger till mig och Jimmie "ni kan ju åka ihop så parkerar ni där, en släpper här och en släpper lite ovanför, typ här." Skitbra! Jimmie löser det med körning och parkering och jag kan sitta som en låtsasco-driver med en gps i högsta hugg och peka lite och slänga ur mig kommentarer som "här är det nog" men Jimmie får ta sista beslutet om huruvida det är rätt eller inte. GÖTT!
Nästa grej, hålla koll på gps:en och placera sig på rätt ställe där man ska släppa hunden. Ja, nu skrattar ni igen men det är inte helt lätt ändå! Jag har faktiskt gått vilse i en plantering trots gps.... känner att det kanske inte var en mening till min fördel men ja... sant ändå...
Nästa grej, höra på den jädra radion när det är dags att släppa. Det är många tvivel som hinner fara genom huvet fram till den här punkten. Har vi parkerat rätt? Står vi vid rätt utgångspunkt? Blir det här bra med tanke på hur ledaren vill att vi skulle gå? Nästa tvivel blir nu, ställde jag in rätt kanal?? Det är jädrigt tyst på radion... Till slut sprakar det till och tjattret börjar... Det brusar en del... nästa tvivel, kommer jag över huvudtaget höra/förstå när de säger att det är dags att släppa? Garderar mig genom att be om en vidarebefodring av det beslutet och till slut bekräftas det att det är dags att stryka kopplet.
Sen följer det ca två timmar till av idel tvivel och ifrågasättningar i såten. Går jag rätt nu? Borde jag ta den lilla skogen med mig också? Borde jag vinkla mer så? Borde jag gå där? Tvivlet lägger sig i takt med att svetten bryter fram. Det är fan inte lätt att gå idag alltså. Även hunden kämpar. Trots plusgrader är det rätt rejäl skare. Försöker gå i så tät skog som möjligt hela tiden för att dels få så lite snödjup som möjligt och dels så bra snö som möjligt för hunden att gå i. Men ibland får man gå över ett hygge eller en "väg" i planteringen. Då skiftade snödjupet från 10cm till 50cm ibland. Och det gjorde det från ett steg till ett annat... Så från att ha stått upprätt i 10cm snödjup sjönk man helt plötsligt ner till knät i nästa steg och alltför ofta höll man sig inte upprätt i de lägena. Det var även så att det ett flertal gånger inte var mark efter snön utan vatten.... Och varje gång, VARJE gång, for tanken "var det ett pass i närheten med en skytt i?? Då fick hen sig ett gott skratt...." Och nästan lika många gånger log jag åt mig själv och mina egna tankar, som om dom inte hade råkat ut för samma sak någon gång...
Väl tillbaka efter såten ersätts tvivlena med endorfiner med hjälp av skratten och jargongen som blir under samlingen. Känslan där, hundarna och deras jobb samt den utmaning detta ger mig både psykiskt och fysiskt gör detta till något av det roligaste jag gett mig in på någonsin. Det gör dessutom att jag kan se på mina något neurotiska tvivel med lite humor när jag väl är hemma igen...
Asså den här hjärnan....
Ja, den här hjärnan ihop med den här kroppen... vet inte riktigt vart det fallerar eller om det är så att jag hade kunnat må värre med en annan hjärna 😄 Troligtvis faktiskt....
Cyklerna som återkommer varje månad, år ut och år in, har sett likadana ut i många år. Det är först nu jag reflekterar över hur olika de faktiskt är och hur olika bra jag mår i varje. Förra månaden behövde jag inte ens fundera över att ta tabletter, den här månaden hade jag nog egentligen behövt ta de tre veckor i rad... Men den här obstinata människan har svårt att acceptera det... Det är svårt att lyssna på kroppen när man vet att det ändå är övergående... Det är dessutom inte kul att ta dom när jag vet att jag blir deckad och det är massa roliga saker inplanerade 😁. Det är ju ett dilemma jag har, men det är många som har det så mycket värre än jag har det. När ångesten vill slita mitt bröst i stycken använder jag alla verktyg jag har för rätt mindset, verktyg jag fick av en helt annan anledning för många år sen. Jag vet att andra med pmds mår mycket sämre än mig och jag skattar mig lycklig över mitt mindset som kanske ändå gör att jag håller näsan relativt väl över ytan (frågar ni Jimmie säger han säkert att jag egentligen är under ytan mer än jag är över 😁). Men jag vill tro att detta mindset gör att jag kan ha en relativt väl fungerande vardag och pusha mig själv till att hitta på roliga saker som ger mig energi...
Asså jag har ju börjat med en massa roligheter den här hösten/vintern och verkligen kastat mig utanför min bekvämlighet. Löjligt roligt i många fall... Stela jag anmälde mig till buggkurs där man skulle släppa loss, vara dansant och ta för sig i dansen... HAHA!! Ni kan ju tänka er mig, stel som en pinne, försöka vara mjuk o dansant med folk jag inte känner!! Det filmades ibland... Kände jag mig löjligt obekväm innan var det inget mot när jag såg filmerna... Det kändes som att jag verkligen levde ut, svängde med armar, var mjuk i höfterna.... med bevismaterialet kunde jag se att det var lite mer som bara knix i lederna lixom 😂
Jag anmälde mig till en löpargrupp. Tänkte att det kanske blir en kul motivator i löpningen som jag lite har tappat sen ultravasan. Glömde den där poängen med att man ska vara social i en löpargrupp. Prata och sånt. Med en massa nya människor.... Asså så mycket inte min grej när jag ska träna. Jag kan absolut springa och snicksnacka med en vän under en löptur, många av de bästa turerna har upplevts på detta vis. Men då är det en vän. Inte ett nytt gäng där alla jäklar känner alla utom jag. Och mitt "blåa" jag gjorde sig så starkt påmint. Löpargrupp var inget för mig. Jag höll mig i bakgrunden och bad till högre makter att folk inte skulle prata med mig utan låta mig göra mitt intervallpass i fred. Men nä. De var ju skitgulliga och ville ha med alla i gemenskapen. Så de gjorde tappra försök med mig. Det gick skitdåligt...
Ha nu den där asociala blåa Terese i bakhuvet. Och så säger jag att det roligaste jag har gjort i höst är att åka iväg själv som hundförare till ett helt nytt gäng där jag inte känner någon och sitta och snicksnacka med dom under korvgrillning mellan såterna eller i bilen påväg ut till såten. Det har hänt ett par tre gånger i höst och jag älskar det. Jag har så jäkla roligt! Kanske är det för att det inte förväntas något av mig, det är hundarna som ska prestera.
Det var galet läskigt första gången men jag har haft stöttning av en känning hela tiden som gör mig lugn och när jag har berättat att jag har flång ny jägarexamen för gruppen får jag inget annat än positiva och uppmuntrande ord. Ingen ifrågasätter att jag behöver hjälp med att ställa in grejer på rätt frekvenser, koder och fan o hans mormor. Ingen ifrågasätter att jag vill ha lite vägledningen över vart jag ska gå med hunden. Ingen tittar snett på mig för att jag frågar en gång extra vem det var jag skulle åka med. Och jargongen som de här gängen har haft som jag har hamnat i... älskar den... rått men hjärtligt... den kan jag, den är jag bekväm med.... En ny favoritsyssla har letat sig in i mitt liv och jag ser fram emot att upptäcka vad den har att erbjuda ♥️
En osminkad kvinna, mitt i livet, en solig höstdag och hundskallen ljuder i skogen. Lycka ♥️
Tidsoptimismens moder
Ja, men det kan nog vara jag... Eller så har jag en sjukt bra planering från början som fallerar bara för andra utanför min kontroll (dvs. inte Jimmie, haha!) inte har vett att hålla sig till de tider som är satta från början. Kände någonstans i bakhuvudet att det nog är rätt så mycket i oktober och att det nog är några grejer som kan krocka nu när några träningstider har flyttats.... sätter mig med den stora almanackan (familjealmanackan) och börjar skriva in aktiviteter... Tildas... Caspers.... Jimmie hade redan varit redig och skrivit i.... och så mina... DÄR fallerade det! Asså på riktigt! HUR har jag tänkt?? Ni kvinnfolk vet den där känslan som kommer typ ett par dagar i månaden, den där känslan att man fixar allt? Allt är på topp, man är skitstark, effektiv, positivt lagd till allt, allt är roligt och man vill hitta på allt möjligt roligt... Under den luckan av dagar och välmående har jag alltså anmält mig till diverse TIDSBESTÄMDA aktiviteter... VARJE VECKA!! Asså på riktigt!!??!! Det har inte funkat tidigare, vad sjutton har fått mig att tro att det helt plötsligt ska göra det nu?? Jävla ägglossningsdagar... från att ha varit på botten innan mens kastas man in i någon typ av överpositivitet och nu står man här med en fullproppad almanacka och inser att man fuckat upp det en hel del... och mammasamvetet rusar ikapp och ger mig en rejäl glidtackling och jag faller hårt till marken... va fan håller jag på med?? Jag hinner ju inte göra allt det här?? Tjurar lite men bestämmer mig sen för att rycka upp mig och ringa den som uppenbarligen har blivit tappad som liten och som följd fått några skruvar lösa och valt att leva med mig.... Går den här knäppa planeringen att lösa? Åtminstone den här veckan? Självklart är det inga problem.
Dagen går och jag är rätt effektiv ändå med allt som ska göras men det är ju bara den här dagen. Jag sticker ut på min dagliga joggingtur och det dåliga mammasamvetet jagar ikapp mig igen och slår mig i skallen. Hur fan har jag tänkt?!?! Jävla egoist! Jag har ju dessutom betalat för flera av dessa aktiviteter vilket svider extra mycket. Hur kunde jag vara så tanklös när jag uppenbarligen inte har tid! Nu är det pengar som helt enkelt har slängts i sjön! Jaja, nu har det ju löst sig den här veckan, jag får klura på de andra veckorna hur jag verkligen vill göra. Bestämmer jag mig för att skita i allt så får det väl vara lite surt med pengarna men då har jag i alla fall tagit mig en funderare... Detta bestämmer jag mig för, gör mig i ordning och åker sedan på ett föräldramöte som jag tänker mig inte ska ta mer än 1 timme och typ 15 minuter så jag hinner iväg och dansa.... Mötet tar 1 timme och 45 minuter. Fan. Jag hade bestämt samåkning men när mötet började dra ut på tiden tackade jag ändå nej till den och när mötet började rundas av brottades jag med mig själv. Jag vill ju dit och dansa... men kanske är det ändå ett tecken att jag är så här sen... jag borde skita i det... åka hem o lägga mig på sofflocket... fast nä, vänta nu, gör det mig till en bättre mamma? Lindrar det mammasamvetet? Inte nåt faktiskt! Skickar ett mess; "hinner du fortfarande hämta mig? Jag är klar om fem minuter!" (hade inte lämnat skolgården då.... tidsoptimismens moder...) Jodå, skjutsen hann plocka upp mig och wow... Wow! Vilken kväll det blev! Så vansinnigt roligt! Endorfinerna gjorde mig hög som ett hus och musiken spelade fortfarande i skallen när jag gick och la mig.
En ny dag grydde, endorfinerna fanns kvar och med det också en ny beslutsamhet i kroppen, jag vill iväg på allt jag bokat in... jag får hel enkelt bara försöka lösa det och utan att ha dåligt samvete för det... mammans endorfinnivå är fan viktig! "Mamma, innan var det pappa som var iväg nästan varje kväll, nu är det du som är iväg varje kväll..." Men va fan!!??!! Ungjäkel!! Låt den här mamma glida på sina endorfiner lite och åtminstone få i sig morgonkaffet innan du hugger mig vid knäskålarna med din samvetesmachete! Men då fick jag upp en bild i flödet.. den talade till mig... och fick mig att bestämma mig... jag vet vad jag mår bra av. Jag ska lösa det... för min egen skull....
Har jag egna känslor?
Ja, den frågan kan kanske verka underlig för vissa. Men en fråga jag ställer mig själv ett par veckor varje månad. Min PMDS har hållt sig rätt så lugn ett tag, jag har varit på en bra plats i livet. Men helt plötsligt slår den till och jag blir förbannad. Eller? Är det då pms som spökar, hormonerna som rusar och ger mig detta utbrott eller är det kanske så att jag helt enkelt tappar tålamodet och får nog? Jag lär aldrig få veta. För när jag blir så där förbannad får mina närmaste skiten, jag ser blickarna, hör vad de säger till mig, skäms och går och tar en tablett... och blir avtrubbad... Jag vet inte längre vilka som är mina, bara mina, känslor och vilka som triggas av pms. Finns det kanske en grund till känslorna men att de blir 1000ggr större pga pms... eller finns de inte alls egentligen utan det är bara pms. Vet inte... För när jag har blivit så där irriterad tar jag en tablett och lever i en enorm trötthet ett antal dagar för att sedan få lingonvecka och nivån av awsomeness kan återgå till det normala.... Ibland gör jag mig själv till en martyr, gråter och är besviken över att jag inte längre får lov att känna något, när känslorna kommer är liksom pms-kärringen igång, inte Terese. Terese känner inte sånt. Terese har tålamod med allt. Blir hon arg är det inte längre Terese, det är pms-kärringen som behöver ta sig en tablett... Eller? Ibland känner martyren där i gråten att det hade varit lite bättre att inte tala om för någon, framförallt inte min familj, att besvären fanns, att det fanns en anledning till utbrotten som är medicinsk. Då hade jag fått känna, få utlopp för känslorna. Gnällig läsning, jag vet, men balansgången är inte lätt... och jag behövde skriva av mig lite 🙂
Och något jag har lärt mig när jag känner mig så här sjukt låg är att försöka fokusera på det braiga och hur braig jag är! Det flyttar helt klart bort fokuset från självömkan. Så här kommer ju då lite glada känslor!
Återigen vägrar jag dö nyfiken och kastar mig ut i saker jag är sugen på att testa, skitnervös alltid, men prova vill jag! Så jag har börjat i en löpargrupp, jag springer alltså med en massa människor jag inte känner som tydligen dessutom var en rätt sammansvetsad grupp sen innan och där kom lilla jag... skitläskigt... men det var grymt kul! Och så har jag börjat på buggkurs. Också skitläskigt. Kände dock fler än jag trodde där och alla var supertrevliga och dansa 1,5 timme en söndagkväll är ju bara det skitkul. OCH så var vi på unghundsprov med Tramsa! Löjligt tillfredsställande. Hönan var i sitt esse och briljerade i de olika momenten. Full pott rakt igenom. Och två av poängkategorierna kändes extra bra, skottreaktionen och vattenmomentet. Jag har ändå lagt lite tid i träning på dessa momenten så när hon drog till med full pott på dessa så kändes det så klart extra bra, jag vet ju vilken ruta vi började på.
Ikväll blir det lite inspirerande föreläsning med Jonas Colting och sen skallar vi resten av veckan med allt kul som väntar!
Ultravasan 90
Den här utmaningen har ju börjat långt innan den 19 augusti kl 05.00. En stor utmaning har varit att få till träningen på ett bra sätt, men det är ju en sjukt tråkig bit att skriva om. Så vi hoppar till onsdagen den 16 augusti. Dagen då packningen skulle ske. Dagen då en riktig loppångest kom… så även en rejäl tenta-ångest. En omtenta skulle göras, såklart dagen innan den stora Dagen för den stora Utmaningen. Och det är ett krångligt ämne som jag inte har haft möjlighet att plugga till i den utsträckning jag hade känt mig mer bekväm med. Men nu var det inte mycket att göra. Det var bara att boka en tågbiljett till torsdagen istället för fredagen och skriva tentan i Leksand. Så det gjorde jag och när den väl var gjord kom en riktigt spänningshuvudvärk som blandades med en helt sjuk ångest över nästa grej på agendan; packa på riktigt för loppet och åka till Mångsbodarna för att övernatta där. Helt sinnessjuk loppångest fick jag. Jag har aldrig varit så skakis inför ett lopp någon gång. Hjärnan gick på högvarv och ändå fick jag inte en vettig tanketråd i ordning och det var galet svårt att få struktur på det jag skulle ha med mig. Men packat blev det och jag och pappa drog iväg till Mångsbodarna där pappas kusin Göran och Marina hade fixat en fantastiskt go pastagratäng. Jag såg till att ge mig själv en redig paltkoma och ett glas rött för att förhoppningsvis kunna slappna av o sova ett par timmar. Och det lyckades jag faktiskt med så jag var relativt utvilad när klockan ringde halv fyra och det bar av den sista biten till Sälen…
Startområdet. Atmosfären. Ännu mörkt. Dimmigt. Förväntan i luften. Lång kö till toaletten. Den näst bästa stunden på ett lopp. Spänningen går att ta på.
Starten går. Det har börjat ljusna. Stigningen börjar och efter en kort km får alla börja gå. Eventuellt sprang eliten, vi andra hade vett att spara på krafterna. Väl uppe på högsta punkten för vasan började soluppgången och miljön man sprang i blev magisk.
Det var blött, trixigt, stenigt och mycke rötter de första 3,5 milen. Det var svårt att ställa om lopphjärnan till ultrahjärna. Dvs inte bli stressad för att det stoppar upp framför en, en defensiv löpning var ett måste för att orka hela vägen. Någon däruppe tyckte väl jag skulle lugna ner mig och satte krokben för mig två gånger så jag blev rejält blåslagen men jag höll, inget gick sönder, så det var bara att resa sig och fortsätta mata på. Mångsbodarna dök upp och jag passade på att ta lite att äta och byta till torra strumpor. När jag sedan fortsatte att springa och 5km senare trampade på en sten så den tryckte upp i foten lite grann kände jag att jag hade blåsor på fötterna. Synd att jag inte märkte det innan för känslan sa att de hade blivit ordentligt stora…. Ska jag ta hand om de nu eller om 5km i Risberg? Får jag compeeden att sitta riktigt trots att jag får trä på mig de återigen blöta strumporna? Det får bli som det blir, jag måste ta hand om det direkt. Sätter mig på en stubbe och är snäll mot mina fötter, myggen försökte äta upp mig som belöning.
Väl i Evertsberg fick jag bytat skor, strumpor och tröja. Fick ätit och hämtat lite energi av kramen från pappa. Ett toabesök för att kolla att damen sköter vätskeintaget och sen vidare. Känslan var rätt skön i Evertsberg och även om det började göra ont i benen nu så kändes äventyret roligt och fötterna mådde relativt bra. Oxberg kom och jag fyllde på med mer energi i form av hejjarop av Viktor och pappa samt en smörgås och blåbärssoppa. Knöt om skorna – fötterna hade tydligen svullnat lite…. – och sprang vidare. Nu kommer det sjuka. En skylt dök upp, som jag av en anledning jag inte kan säga för jag vet inte, kände mig så glad över att se. Ett lättnad kom i kroppen. 39km kvar. Det är mycket mindre än halva loppet kvar! Jag fixar detta! Det är rätt så sjukt att tänka det när man har 3,9 MIL(!!) kvar. Men men, det var så min hjärna sa så det var bara att dras med i glädjen. Men den varade inte länge. Vid 35-skylten vällde en enorm trötthet över mig och tårarna trängde hela tiden bakom ögonlocken. Tillslut kom Hökberg och jag tryckte i mig en pannkaka och coca-cola (vilken jädra kombo) och sen stängde jag in mig på en toalett en liten stund och bara bröt ihop. Jag var så jädra trött. Kanske var det spänningen som släppte i vetskapen om att jag skulle klara det. Trots ömma knän och fötter var det ingen farlig smärta, jag skulle inte behöva bryta för det, jag skulle klara det. Kanske var den känslan för mycket i en något ändå utmattad kropp. Gråtandes gick jag vidare efter toabesöket och när det blev lätt löpning igen började jag samla ihop mig. Jag började prata högt för mig själv, eller rättare sagt, jag började skälla på mig själv. Skärp dig Terese! Du är trött! Inte skadad! Va fan e d o vara ledsen för?! Sätt fart för fan, annars tar det ju aldrig slut. Vid 30km kvar kom en räddande ängel, det vet han ju inte om så klart, men sättet vi fick snackat på fick mig att skratta och det hjälpte så jädra mycket. Jag hade också reagerat på en man som satt i sin fällstol på varje station jag kom till (hur fasen lyckades han med det??) och hejjade. ”Och där kommer Terese med leendet igen! Du ser ju fortfarande stark ut! Hejja hejja” Fantastiska människa. Han lyfte mig när jag hade det som tuffast, utan att veta om det.
Sen den mest fantastiska skylten på hela resan.
9:an. Ensiffrigt. 9 km kvar… Eldris kom. Mer compeed på fötterna. Mer cola i kroppen. Nu måste det bara gå. Nu kom gråten igen. I kampen som varje steg innebar. I kampen att sätta kroppen i rörelse efter varje liten promenad. I kampen som varje nedförsbacke innebar för knäna. I kampen att hålla borta gråten av lättnad att det snart var över. Kampen att få fötterna över varje rot och sten som stack upp – livsfarliga nu. Kampen att hålla blicken stadig. Kampen att fortsätta framåt trots denna enorma trötthet.
5km kvar. Saft serverades. Ge mig!
3km kvar. Det går så jävla sakta nu.
1km kvar. Ska jag belöna mig med en liten promenad nu. Ja, en liten. 300m.
500m kvar. Nu hör jag upploppet. Applåder. Jubel och speakerröster tränger in i hjärnan och manar på mig.
Vänder upp på upploppet. Där står Viktor. Nu gick det inte att hålla tillbaka tårarna. Hans leende och hejarop.
”Spring med mig!”
”Så klart jag gör!” och han sprang med mig utanför staketet. Pappa, där står han! Ger han en segergest. Tårarna rinner. Jag ser knappt vart jag sätter fötterna men spurtar gör jag ta mig fan! Och in i mål! Slänger mig i armarna på Viktor och släpper på trycket. Får min medalj, min tröja. Där är pappa igen och jag får slänga mig i armarna på honom och bryter ihop totalt. All trötthet väller ut och tårarna slutar inte rinna. Vi ska ta fina kort på oss i målområdet och zoomar man in på dom ser man tårarna på kinderna. Ringer Jimmie och börjar snyfta igen och nu stänger kroppen av. Den vill inte ta en meter till. Och helt plötsligt blev sträckan till bilen så sjukt lång….
Jag hjälper er o zooma, vassegoda
Och nu, en dag senare, sitter jag med en flaska bubbel och kan egentligen inte ta in min prestation. Jag har ägnat en halvtimme åt att gör om en del av omplåstringen på fötterna och har fått sett över andra skav och enorma blåmärken efter mina fall. Jag är trasig på så många sätt. Men det är fysiskt. Psykiskt försöker jag fortfarande absorbera det jag har varit med om. Den gemenskap som finns i spåret bland ultralöpare. Känslan av att man tar hand om varandra. Känslan av att man krigar tillsammans. Alla har sina demoner, alla kämpar med sina krämpor men vi lider och krigar tillsammans, beklagar oss och pushar varandra, stämmer av med varandra om man ser någon ta stöd mot ett träd i skogen – är du ok? Och sen är det ju den lilla detaljen…. Vi springer 9 FUCKING JÄVLA MIL tillsammans!! Fatta lyckan, att få befinna sig med ett gäng lika galna människor som en själv??
Tack älskade pappa för att du körde mig och sen hejjade på längs spåret! Guld värt och gav så mycket energi!
Tack Viktor för din pepp i Oxberg och längs upploppet! Och Kika för all ompyssling från torsdagen till söndagen.
Och så tack ALLA som på ett eller annat vis har stöttat mig i min träning eller bara har gett mig en dunk i ryggen, lite hejjarop på insta , ALLT har genererat i extra energi under det här året som jag har kämpat med träning och tid och under själva tävlingen. TACK!
Vilken resa
2:a dagen som maka till min Jimmie och nu börjar man absorbera allt, låta allt sjunka in och känna. I omgångar sköljer känslorna över mig och tårar kommer när jag diskar, när jag plockar, när jag går med hundar, när jag springer eller när jag kör Tilda till hennes kompis.... Jag känner att jag vill berätta och dela med mig av den resa jag har fått vara med på från den där dagen 2019 när han la sig på knä och friade till en av de häftigaste och vackraste dagarna i mitt liv - 8:e juli 2023.
Min Jimmie skulle aldrig gifta sig. Aldrig. Och var det ett krav från min sida, då kunde jag gå och börja leta efter någon annan. Det har varit hans ståndpunkt från början. Ja visst, jag drömde så klart ändå men kände ändå att det är han jag vill ha så det är bara o släppa. Ni kan ju då förstå känslan i min kropp och alla tankar som hinner spinna iväg när jag förstår att han inte bara kom med det där päronet jag bad honom ta med sig från köket. Känslan av "Han driver med mig, fan ta honom" som sen smulas sönder och den oerhörda lycka som infinner sig när man förstår att han menar allvar. Fulgråten var ett faktum.
Datum sattes. Covid-19 kom. Min frustration och mitt hat till pandemin var enorm. Orden "jajja, ni får väl bara skjuta upp det ett tag" skar i hela kroppen på mig. VAD hade jag gjort för att förtjäna detta??!!!
Nytt datum sattes. Med en axelryckning fick vi ställa in även det och känslan av "det kommer fan aldrig bli av, jag kommer bli snuvad på detta", den känslan höll på att slita mig i stycken. Mina fantastiska vänner plockade upp mig här och fixade en liten möhippa trots flyttad vigsel och trots corona.
Nu brydde vi oss inte ens om att sätta ett nytt datum. Tur var väl det egentligen. Covid höll i och det var inte ens någon idé att planera in något sommaren 2021. Men kanske 2022? Nej. Sommaren 2022 blev hemsk. Fruktansvärt tuff med cancern som hängde som ett svart moln över vår familj. När sommaren var över hade vi begravt två fantastiska människor som hade sett så mycke fram emot ett bröllop för lilla Tessan. Att ens fundera över ett nytt datum kändes så avlägset. Men sent på hösten bestämde jag mig. Nu kör vi! Och allt bara klaffade. Bygdegården var ledig, kyrkan var ledig, bandet var ledigt, cateringfirman var ledig och tårtmakerskan var ledig. Allt gick så jädra smidigt! Även fotografen kunde! Dock med ett "Vi väntar barn bara med bf bara ett par dagar innan". Tanken kom direkt, tror fan att den ungen kommer titta ut lördagen den 8:e juli... Men ett löfte om en backup om det skulle behövas lugnade mig. Det skulle också lösa sig. Och bebis kom ett par dagar innan (GRATTISSSSS!!!) så ordinare fotograf kunde komma.
Sen kommer allt det där underbara som bara vänner, nära och kära kan bidra med. Känslan av att andra gläds med en och vill hjälpa till på de sätt de kan. Jag hade en enorm stresskänsla över ekonomin. De sparade slantarna var inte lika många längre när den här bruttan hade satt sig i skolbänken igen men det löste sig så vackert med bidrag från olika håll. Att kunna släppa den stressen, att inte behöver snåla in på det som ändå kändes viktigt, var ljuvligt för sinnesfriden.
Sen dök den där dagen upp som får en att inse vad många häftiga människor man har runt omkring sig. Möhippan. Vilken jädra möhippa det blev! Asså paintball! På riktigt!?! Skulle jag aldrig gjort om inte jag praktiskt taget blivit tvingad den här dagen. Och jag är så jädra tacksam över att de andra ställde upp på detta spektakel me! Jag gissar att det inte bara var jag som hade viss ångest i bröstet när man klev in med mask för ansiktet och geväret i högsta hugg på området där slaget mellan röda och blåa skulle vara. Men efter första vändan var vi råa krigsveteraner allihopa! Sjukt starka och ascoola!
Dagen efter möhippan var jag galet trött men också så rörd och tacksam över alla som hade fixat, trixat och ställt upp på den här dagen.
Nu närmar det sig Dagen. Och det är också nu jag känner mig så ödmjuk och tacksam för framför allt fyra fantastiska tjejer i min närhet. Fyra tjejer som har låtit mig bubbla om det här bröllopet och gråta kring det här bröllopet. Det har inte bara varit glädje hela vägen. Det har känts enormt jobbigt att varken Janne eller morfar kunde vara med och detta har kommit över mig i omgångar och alltid har någon av de här tjejerna varit med. Och hela förmiddagen på den stora Dagen fick jag tillbringa med just de här tjejerna och det var jag så enormt tacksam över. Louise, Emilie, Tilda och Sara.
Louise, hur många bubbelkvällar har vi inte haft och berört detta ämne på ett eller annat sätt? Hur många gånger har vi inte tittat på frisyrer, buketter och ringar? hur många gånger har jag suttit och fällt tårar av sorg tillsammans med dig? Du var där. Hela tiden. Alltid. Från den där dagen 2019 när jag frågade om du ville vara min tärna.
Emilie, hur många gånger har vi inte fått tårar i ögonen tillsammans när vi pratat om den här dagen, berört den sorg som hänger över mig, samtidigt som vi säger att de är med ändå och i nästa skrattat åt något helt annat? Hur många gånger har vi inte pratat om min vånda över att alla ska trivas på festen, även de som kanske har ett helt annat tänk än jag själv, dvs inte är lika svarta får i familjen som jag är? När du fulgrät när jag kom ut i min klänning var det tur att du puttade bort mig från den kram jag ville ge dig, jag hade inte hållt ihop då jag heller. Åh, vad jag älskade dig massor just där och då.
Sara, ständigt positiv till allt och vill hjälpa till att göra min dag så speciell utan att få någonting tillbaka. De andra fick ju åtminstone vara tärnor. Du har också fått lyssna på mig och mina tårar men lyckats vända det och få mig att le igen. Du lät oss invadera hela salongen på Dagen och du fixade med oss allihop och hängde med oss hela dagen, även på fotograferingen, utan att få någonting tillbaka. Jag hoppas att du kände hur tacksam jag var och hur glad jag var för att du var där, du betyder så mycket för mig.
Tilda, älskade Tilda. Vad du har fått stå ut me. En något känslomässig mamma och ändlösa frågor som ofta mynnade ut i "vad tycker du, kan man ha det så här eller ska man ha det så här??" Jag är så glad att du var så pass stor nu när bröllopet blev av, så du faktiskt kunde se en glädje och lycka i det du också.
Och jo, de där uppe var med mig hela dagen. Och på alla smågupp längs vägen för varenda litet problem som dök upp längs vägen löste sig så enkelt, utan någon som helst ansträngning. Regn och halv storm hela veckan sprack upp i 20 grader och solsken på Dagen. Jag är övertygad om att de var med. Så även om Dagen inte hade 100% komplett fysisk närvaro så var alla viktiga personer där och som vi njöt. Vilken fantastisk dag det blev. Men den hade inte blivit lika bra utan alla er runtomkring oss som förgyllde dagen och även har stöttat och hjälpt till de fyra år som det sammanlagt tog oss att ta oss till just den här dagen. Stort Tack. Nu ska jag hämta servetter för nu gråter jag igen.... riktig fulgråt...
Ja!
Det här året började ju rent skit måste jag säga. Ändå sakta men säkert har den kantrade båten börjat räta upp sig och lilla Terese har börjat le igen och känna ordentlig glädje och inspiration till att våga göra och hitta på mer nytt! Eller så är det bara idag jag är stark... man vet ju egentligen aldrig med den här kvinnokroppen, haha!
Nä, men det här året bäddar för så mycke nytt och roligt!
- Jag är äntligen på gång och i form igen! Efter sjukdom och skada kan jag äntligen känna njutning och det meditativa med löpningen igen. Jag kan även känna en spänd förväntan för den utmaning som väntar i augusti i form av nio jävla mils löpning i ett sträck.... Det ska ju bara gå! Det kommer göra ont. Det kommer vara så sjukt jobbigt. Jag kommer vilja bryta så galet många gånger. Men när jag väl står i målet... Känslan... Det kommer bli så jädra häftigt!
- Älskade hundar! Vi hittar på så mycket roligt! Det är så kul att äntligen känna att jag kan lägga tid på sånt jag tycker är roligt och hundarna är en stor del av det. Att våga hoppa på en agilitykurs var ju inte jättesvårt men nu är jag banne mig anmäld till en tävling också! Det trodde jag aldrig för ett år sen! Men nu så! Funkar den så anmäler jag mig till fler nybörjartävlingar! Och så är roliga träffar med annat hundfolk inbokat och det ska bli så himla roligt! Det är väl egentligen inget speciellt med det. Det som gör det speciellt är att jag skiter i om någon annan än jag och hundarna åker. Förr hade jag tvekat och skitit i det om inte respektive vill följa med. Nu kvittar det. Jag vill dit. Jag tar husvagnen, hundarna och ungarna o åker helt enkelt! Och jag vet att jag löser det! Det är jädrigt stärkande faktiskt att känna att jag inte tvekar inför den utmaningen för jag ser bara det roliga i det. Något jag inte hade gjort för ett par år sedan.
- Nya fritidsintressen. Eller nytt och nytt. Jakten har varit med mig i de 20 år jag har levt med han ❤. Men motivation, tid och anledning att ta tag i intresset själv har inte funnits. Nu finns tiden. Och anledningen - jag vill ju kunna jobba ordentligt med mina vovvar! Motivationen var svårare. Ska jag verkligen ge mig in i den världen? Lilla jag? Och dessutom kvinna....? Löjligt tänk, jag vet, men dom tankarna fanns där. Jag tvivlade starkt på min egen förmåga att ta till mig all information som behövs tryckas in i hjärnan. Jakt är ju inget jag är "uppfödd" med. Det finns liksom inte naturligt hos mig. Det blir ju säkert alldeles för svårt. Ändå har suget efter det funnits i åtminstone 15 år. Men inte modet. Och ursäkterna har därför varit många. Men för ett år sen ser jag en vän ta jägarexamen... Det klickar till i hjärnan. Jädrar vad häftigt. Hon fixade det! Jag borde också försöka. Vågar hon försöka vågar väl jag?! Sista sparken i arslet fick jag av Vimsa. Jag älskar att arbeta med henne och enda sättet att kunna göra det fullt ut är att själv kunna jaga. Jag tog språnget och nu har jag sakta men säkert börjat ta mig mot en stor dröm. Teorin är klar. Fy fan va gött. Nu ska jag bara lära mig hantera en sån där pangare me....
Så här sitter jag med ett fånigt smile på läpparna och en pirrande känsla i kroppen. Det är mycke kul på gång. För att inte tala om.... asså jag börjar ju våga hoppas och planera på allvar nu.... det blir nog ta mig fan bröllop i år!
I´m busy doing nothing at all
Skrämmande vad min hjärna hinner beta av på en kort stund efter två koppar kaffe. Innan jag ens hinner börja öppna ekonomi-boken - som dessutom är föga inspirerande med sitt krångliga språk och 600 sidor - så har jag läst om provresultat för olika hundar, funderat kring upplägget på träning för Vimsa, hittat en agilitytävling i närheten till våren som hade varit rolig att testa och skrivit till Tramsas och Vimsas uppfödare.
Nu öppnar jag boken.... Svarar på meddelanden, kollar mail, kollar provinstruktioner för Vimsas ÖKL, funderar en vända till på den där agilitytävlingen.
Läser två stycken, öppnar kollegieblocket, borde nog anteckna detta. Jaha, det hade jag redan gjort från föreläsningen. Fattar dock inte riktigt. Läser stycket igen. Kan undra vart man får tag i apportvilt? Måste definitivt börja träna med fågel i apporteringen. Googlar denna fråga.
Läser igen. Svarar på fler meddelanden. Läser igen. Fattar fortfarande ingenting. Kan undra om alla bagerier tar ungefär samma pris/bit på tårta till bröllop?? Googlar... Det blev bara dyrare och dyrare.... Googlar tårtrecept....
Läser lite till. Borde kanske ta upp någon klöv och lägga något spår till hundarna idag... Just det, mjölken är nästan slut. Borde nog åka och handla lite men när ska jag göra det? Och för vilka pengar då? Måtte det bli den 17:e snart. Kan undra om alla räkningar har dragits? Kollar upp detta.... Yes.... på tal om ekonomi.... läser lite till....
Upp och släpp ut hundarna. Kan passa på att själv gå på toa då. Något mer jag borde göra innan jag sätter mig igen?... nej, inga fler undanflykter... sätter mig igen. Läser. Ja just det, måste släppa in hundarna me. Vilket löppass var det idag? Just det, lite längre skulle det vara. När ska jag planera in det? Sätter mig igen... Detta är så jädra trist.... Vad var det nu som gällde för klass 3 ammunitionen? Fan snart prov. Ångest. Släpp det nu. Fokusera. Läs! Ska jag ta upp den där haren så jag o Vimsa kan träna lite imorgon? Kan ju passa på att ta upp något till kvällsmat då också. Va sjutton ska vi äta? Något som jag inte måste handla till. Just det, mjölk var det ju....
Och så här håller det på... Och här sitter jag nu o bloggar.... med boken öppen... Kapitlet dock färdigläst men ingenting har gått in i hjärnan. Men även om jag har mycket som sysselsätter hjärnan nu så är det mycket roligt som är på gång och det är väl därför jag är så splittrad. Vill ta tag i allt och att allt ska hända NU! Tålamod....
Helgens testosteronchock
Ja, va sjutton har jag gett mig in på....?? Drömmen att få arbeta med hundarna på olika sätt i skogen gör ju att jag kastar mig ut på saker jag inte är van vid eller har upplevt förut. Den här helgen fick jag äran att få följa med my love till de Sörmländska skogarna på tackjakt. Vi skulle vara där både lördag och söndag och det skulle även ut o ätas med större delen av manskapet på lördag kväll.
Det är minst sagt en upplevelse att kliva in i ett rum med ett 30-tal karlar i olika åldrar, jag känner inte någon och alla pratar om ett intresse som jag är helt ny i... dvs, jag har absolut ingenting att tillföra i samtalen. Skrämmande läskigt för en halvt introvert person som en själv. En kvinna utöver mig befann sig i rummet på morgonsamlingen vilken vi hamnade till bords vid och som gjorde att jag ändå kände mig liiiite tryggare. Jimmie tog så klart hand om mig hela tiden som den gentleman han är men det är ändå påfrestande för skallen att försöka hänga med i samtal, lära sig massor, manövrera sitt sätt att vara genom olika outtalade koder som uppenbarligen finns och dessutom inte totalt göra bort sig... Det är fasen mycket att tänka på.... Jargongen karlarna emellan passar mig ändå rätt bra, lite smågrov, småtaskig men hjärtlig. Jakten i sig under dagen var ju fantastiskt häftig att vara med på och jag fick se massor av vilt som man inte är direkt bortskämd med i skogarna här hemmavid.
När lördagens tre såtar var avklarade snörade jag på mig löparskorna medan karlakarlarna klarade av hanteringen med skjutna djur. Dag #76 i runstreaken kunde bockas av. Sen sladdade vi hem till karln vi sov hos, duschade i raketfart alla tre (inte samtidigt!!!) och sen bar det iväg till middagen där jag blev ensam kvinna och som dessutom inte kan någonting om det givna ämnet för kvällen.... Jimmie fortsatte såklart att stötta mig och vi hamnade brevid väldigt trevligt folk så kvällen förlöpte smärtfritt och roligt.
Jag kände mig naturligtvis lika bortkommen under söndagen och nu började liksom hjärnan att stänga ner av den sociala påfrestningen och jag gjorde säkert en del klavertramp men som förhoppningsvis knappt märktes och jakten var lyckad, spännande och händelserik. Mitt intresse har inte svalnat efter helgens bravader i alla fall....
Väl hemma vid kvart över tio skulle ju så klart runstreaken dag #77 klaras av på tunga ben och sen var det bara att gå och lägga sig. Vaknade lika trött idag och kände ett starkt behov av lugn och ro och ta tillbaka mitt jag som kvinna. Efter hundpromenad tillsammans med min underbara vän och löparkompis avverkades dag nummer 78 i streaken och sen blev det ett lugnt, djupandningsfokuserat yogapass. Sen det bästa av allt. En lååååång dusch. Hela jag stank svett, galt och inälvor kändes det som. Detta bytte jag ut mot ordentligt med tvål, flertalet schamponeringar, scrub och peeling följt av väldoftande lotion och ett behagligt ansiktsserum. Med rosa tånaglar känner jag att östrogennivåerna är i balans igen och den testosteronchock jag fick den här helgen är behagligt avskrubbad.... Nu blir det plugg.
Han💖
Synd ändå...
Det var över ett år sen jag skrev här. När jag tittar tillbaka kan jag bara konstatera att förr var mina inlägg riktigt roliga. Nu blir det mest gnäll. Kanske ett sätt för mig att bara få ur mig allt... är rätt bra på att bara stänga in det. Läste igenom mitt senaste inlägg och tårarna kom, jag kommer så väl ihåg de känslorna. PMDS e ett jädra skit faktiskt men nu har jag börjat lära mig att hantera det och acceptera att jag måste ta tabletterna INNAN jag känner av det, mota Olle i grind lixom.
Men skit i det nu. Året som har gått har varit ett helvetesår där både den ena och den andra drömmen och förhoppningen gick i kras eller fick sättas på vänt. Men nu har vi stängt dörrjävlen till 2022 och öppnar famnen för 2023! Det kan bara bli bättre!!... tänkte jag och fick elräkningen.... sen ringde veterinären..... men va eeee detta?? Kunde vi inte bara vända blad från den 31:e till den 1:e och radera allt från 2022 utan att släpa med sig det in i 2023?? Tydligen inte....
Men vi fick prioritera lite andra utlägg ändå. Det var dags för Gothia Cup, en enormt stor innebandycup i Göteborg som stäckte sig över hela trettonhelgen och min Casper skulle få vara med där med sitt underbara innebandylag. För att vi skulle göra detta så bra som möjligt för Casper hade vi bestämt att jag skulle hänga med upp och se till att få med mig Casper till ett hotell varje natt så han fick en riktig paus och inte sova i skolsalen där de andra skulle sova. Trodde att Casper skulle bli ledsen över detta men ett löfte om bacon på hotellfrukosten suddade ut eventuella sura miner. Så vi for dit, glada i hågen, detta skulle bli så kul!! Litet smolk i bägaren bara... Terese skulle köra i Göteborg.... hatar storstadskörning.... och spårvagnar.... älskar Google Maps.... Den appen har fått bekänna färg och visat varför den har rätt till en plats i min telefon den här helgen. Asså det var svettbrytningar varje gång jag skulle till och från hotellet och genom stan för varje match. Men jag överlevde! Och jag tror inte att jag orsakade någon jätteolycka heller... körde dock i helt fel fil några gånger, kanske inte på jättelagliga ställen, men det gick ju bra! Och jag såg bara en skylt jag inte har en aning om vad den innebar... har fortfarande inte funnit svaret på det.... En skylt med gula lysande lampor i en form som påminner om en bakvänd sjua.... Någon som vet?
Matcherna spelades en efter en och jag måste säga att vi i den trogna supporterskaran blev bättre och bättre på att hejja och sista dagen nådde våra jubel, tjo och tjim nya höjder vilket jag anser vad det som gjorde att grabbarna tog sig ända till kvartsfinal! Eller ja... de spelade rätt bra med... Förlusten var så klart tung när de till slut åkte ur men wow vilken helg det var! Och det var sjukt jobbigt jämna matcher i slutet där grabbarna fick visa upp en riktig kämparanda och att de har jobbat hårt med skärpa till sitt humör när det går sämre. Det var med en supersvullet hjärta och tårar i ögonen som vi klappade fram och jublade för våra grabbar när de hade gjort sin sista match. Det var så mycket känslor i min lilla kropp där och då. Vilka underbara grabbar Casper har som kompisar. Det är fantastiskt att se att han kan vara med och att det är självklart för de andra att han ska vara med. Det är fantastiskt att se att tränarna vill se till att han får vara med och att de gör det bästa av situationen så Casper får känna sig delaktig. Det är fantastiskt som mamma att känna att även de andras föräldrar tänker likadant, att det är självklart att Casper ska vara med och att alla hejja lika mycket på honom som på sina egna barn. Det fyller mig med en kärlek och ödmjukhet för de människor vi har runt omkring oss. Vi är så lyckligt lottade 💕
Det är dags...
Ja, nu är det faktiskt dags att vi har ett allvarligt snack om vissa saker och ni kommer säkert under den här läsningen tänka "aaaaahaaaa, that´s why!" och förstå varför jag har varit som jag har varit...
Känsliga läsare varnas, eventuellt kan jag lixom hårddra det och säga att ni karlar som läser detta, ha ett öppet sinne....
För något år sedan förstod jag att jag kanske inte är riktigt som jag ska. Och alla andra bah "herregud, det fattade vi för länge sen!" HAHA! Nä, allvarligt nu. Jag märkte en rätt skarp beteendeförändring på mig själv och inte i positiva ordalag, några specifika veckor i månaden. Kommentaren "Va e d me dig? Har du mens eller??" kan inte vara mer fel och okunnig. Det är inte NÄR man har mens som man är otrevlig att ha o göra med, tro mig. I alla fall, i samma veva som jag började förstå detta började jag också läsa på mer kring sonens diagnos och vad det kan ha för betydelse för mig som bärare. Tydligen kan det vara så att jag har större risk att hamna i förklimakteriet som premutationsbärare. En liten glödlampa tändes nu ovanför mitt huvud. Är det möjligt att det här fruktansvärda humöret kan ha en orsak eller förklaring? jag började läsa på och jag kände mer och mer att jag ville ta tag i att utreda detta och sökte mig därför till Klinisk Genetik där prover togs och man konstaterade att jag var bärare inom det spannet där riskerna för diverse olika "sjukdomar" eller symptom var förhöjda. Jag frågade lite kring just förklimakteriet och hon svarade med en motfråga "hur mår du?". Just den dagen mådde jag bra och kände att jag kunde sparka världen i arslet med min awsomeness men jag hade ett färskt minne av mitt utbrott gentemot Tilda för ett par dagar sen, så svaret blev "Idag mår jag bra, men om tre dagar kommer jag vilja lämna min sambo och flytta in i en lägenhet tillsammans med min hund och så kan jag ha barnen var tredje, var fjärde eeeeh månad...." Vi pratade om andra symptom och hennes svar på mina frågor var att det nog inte var förklimakteriet men med tanke på mitt mående måste jag söka hjälp hos gynekologin... typ nu....
Att bli tagen på allvar, och detta över telefon, var en befrielse och motiverande. Jag skulle söka hjälp. Alla känslor jag kunde ha på en dag, framförallt mina aggressiva känsloutbrott eller mitt gråtande på toaletten, var inte normala. Känslan av att inte orka umgås med människor, känslan av att hundarna och deras träning är helvetet på jorden, känslan av att min karl är värdelös och helt utan känslor gentemot mig och vårt liv tillsammans och känslan av att barnen gör ALLT för att irritera mig och lyckas med råge, dessa känslor var inte normala. Speciellt inte när de kommer så tydligt i min cykel, två veckor varje månad... Tänk er det, att leva med den typen av aggressiva, rastlösa och ledsna tankar och känslor två veckor varje månad.... Må så halva året för att kanske orka samla ihop spillrorna, hitta ny energi och kanske le lite det andra halvåret.... När jag bara någon dag senare tog sönder en tallrik medan jag skrek ut min frustration över Tilda, att hon inte plockade undan diskhelvetet så valpjävlen inte försökte gå upp på bordet som har blivit helt jävla förstört av allt det förbannade ätandet och kladdandet för att ingen utom jag i det här jävla hushållet någonsin använder en trasjävel!! , då förstod jag att jag behöver hjälp och d kvickt.
Jag fick träffat en fantastisk kvinna på Gynekologin i Falkenberg. Hon tog mig på allvar. Direkt. Hon skrev ut antidepressiva. Direkt. Jag hämtade ut dom och började ta dom. Direkt. Nästa dag var jag en annan människa. Hjärnan vilade och jag kunde se höstfärgerna. Jag kunde gå en hel promenad utan att rycka i kopplena och bli förbannad. Jag kunde umgås och skratta med mina barn. Efter ett par dagar på medicinen började energin komma tillbaka. Det är så här jag vill må....
Jag kom in i ett underbart flow och var lite rädd när jag sedan skulle sluta med tabletterna efter två veckor, om monstret skulle komma tillbaka, men nä då. Energin var istället om möjligt ännu bättre. Jag har mått så bra så jag tänkte att herregud, fortsätter det så här behöver jag ju inte ta några tabletter nästa cykel. Så jag har väntat med det. Mått bra. Rent av fantastiskt. Så jag såg inte det komma. Jag kände inte av tecknena av stress och rastlöshet som ändå pockade på uppmärksamhet. Så idag slet sig monstret och återigen stod Tilda där och fick ta allt och återigen stängde jag sen in mig på toaletten med sämsta samvetet och storgrät. Fan. Hur kan jag vara så här hemsk?! Jag är en fruktansvärd mamma som skriker på mitt barn på det här viset. Jag får ett mess från Tilda "förlåt" och jag börjar om möjligt gråta ännu mer. Jag är en så jävla hemsk människa.
Det är först efter en liten stund som allt sköljer över mig. Acceptansen. Jag har PMDS. Jag måste acceptera det. jag måste förlåta mig själv för det. jag styr inte över det, det styr tyvärr mig. Men jag kan hålla det borta om jag sköter mig, har koll på min cykel och accepterar att jag har diagnosen och behöver ta tabletterna vissa veckor för att fungera normalt i vardagen. Ett nederlag.... Men ett ännu värre nederlag skulle vara att inte acceptera det och hantera det. Nu ska jag göra det. Jag har känt på hur underbart jag kan må, hurdan mamma jag kan och vill vara och hurdan hundägare jag kan vara.
Jag vet att det är många fler än mig som lider av PMDS men det är inget det talas om.... Men nu tar jag bladet från munnen, pmds är skit, men man kan få hjälp och det är ok att be om den.
En ny värld
Jag var värd 10 minuters paus så jag passar helt enkelt på att blogga lite! Det var ju ett antal år sen jag faktiskt bloggade till vardags...
Ja, jag har ju då klivit in i en ny värld. Jag är ju numera en student.... 37 bast och student... jag tar examen när jag är 40.... ja men en viss typ av åldersnojja har lixom infunnit sig...
Det är inte bara den typen av nojja som har attackerat mig. Jag har ju då valt att studera de här tre åren på distans.... Jag ska alltså ha disciplinen att sitta och studera heltid, hemma, ensam, med tre hundar varav en valp, i tre år..... Tacka fan för att valpen växer upp under tiden. Jag har redan upptäckt vissa svårigheter med valp och koncentration på studier! Hundarna åker ut i hundgården när det är dags för lektion. Vilket har resulterat i söndertuggade bäddar och stoppning utspridd över hela innerdelen på hundgården. Det här med valp är underbart. Jättekul. Verkligen.
Jag tror dock någonstans att valpen ser till att jag tar mina bensträckare och får lite luft någon gång varje timme, jag hade nog inte gjort det annars. Detta gör nog faktiskt att jag bli effektivare och kan behålla koncentrationen mer däremellan.
För övrigt då, vad är så svårt med studierna? Förutom att det bara känns som att jag sitter och inget gör hela dagarna och får lite stressutslag över att jag inte "får" ta tag i hushållsbestyr för jag är ju i skolan... Jag är en väldigt blå person. Har ni läst om färgerna och personligheter? Väldigt roligt och många gånger väldigt träffande. Jag är alltså blå. En introvert person som avslutar det jag påbörjar när det är helt klart, inget halvdant där inte, och jag gillar klara, tydliga instruktioner och regler. Detta finns inte just nu i en av kurserna jag läser. Som den här uppgiften; "skriv om kunskap"..... Eeeeeh, jaha? Den enda riktlinjen jag fått är att det ska vara ca en A4... Nu kan följfrågorna bli många om man är blå som jag.... En A4 alltså.. Vilken storlek på text? Blir väldigt lite text ändå om man kan använda stora bokstäver. Vart hittar jag faktan om "kunskap"? Vilka är säkra sidor på nätet att använda information av, kan jag få en lista på det? Vilken bok ska jag läsa om detta? Vilka sidor mer exakt? Vad vill ni ha reda på om ordet kunskap? Sjukt abstrakt uppgift! Vansinnigt svårt! Så jag har nog lite att jobba med i mitt tänk kring studierna som blå person...
Även upplägget på när och hur studierna ska göras är för mig väldigt abstrakt och skrämmande som blå person. Jag har ju inget tydligt schema. Jag har några inbokade lektioner varje vecka men för övrigt är det ju mycket egen studietid... hemma... i röran.... så dagens schema ser exempelvis ut så här:
06.30 Gå upp och få iväg barn till skolan
07.40 Morgonkaffe (viktigt att starta hjärnan)
08.30 Studera, kurs 1 (den där jäkla kunskapsgrejen)
09.45. Kisspaus och blogg
10.00 Studera, kurs 2 (juridik. Bra! Många regler! Dock kan mycket förvrängas och tolkas olika så inget är tydligen rätt.... eller fel.... fan också.)
11.30 Lunch, hundpromenad, eventuellt löpning om jag hinner, köksröj och tvätt
13.00 lektion 3 timmar
16.00 kisspaus och lite valpträning
16.30 Ridskola
18.30 Kvällsmat, köksröj igen och tvätten igen
19.00 Löpning om den inte hanns med på lunchen
20.00 Stäng av hjärnan
Blir det mer otydligt än så här så tappar jag det fullständigt.... Sen är det sällan schemat håller, jag är - trots min blåa personlighet- en tidsoptimist när det kommer till vad jag hinner med...
Och nu är klockan 10.15!!! Jäklar!
Racerapport såklart!
Ja, men självklart ska ni få hänga med en vända på mitt galna, ångestfyllda, ashäftiga upptåg i fjällen.
Hela racet börjar ju egentligen hemmavid, när man ska börja packa. Inte så svårt egentligen kan man tycka, springskor - check! - då kör vi! Eller?? Nej. Inte när man ska springa 45km... i fjällen... och har två barn och tre hundar som pockar på ens fokus och uppmärksamhet. Aldrig har jag så nära till att explodera och tappa tålamodet som när jag ska försöka prioritera och utföra något så egoistiskt som att packa till mig själv för att JAG ska lämna familjen och vara borta i 2,5 dygn.... Stressen och nervositeten inför loppet och packningen (det är faktiskt en rätt ordentlig packningslista och hälften ska få plats i ens lilla vätskeväst som är en av de obligatoriska grejerna att ha med sig under loppets gång) blandas med ett enormt dåligt samvete för att jag gör allt krångligt för alla och tvunget ska åka iväg. Det dåliga humöret och explosionerna som följde var ett faktum...
Till slut kommer jag iväg. På fredag morgon blir jag hämtad och vi beger oss. Flera gånger under bilresan börjar vi med lite skräckblandad förtjusning prata om loppet, vad som ska packas med i västen, hur vi ska anta utmaningen och vad som kan vänta oss på fjällvidderna. Jag fick ta till djupandning ett antal gånger. Hur fan skulle detta gå? Hur ont har vi imorgon vid den här tiden? Va sjutton ska vi ha på oss när vi springer? Hur mycket kläder behöver man ha på sig? (väderappen kollades noga ca 15 ggr) Klädfrågan återkom flera gånger och sista gången den diskuterades var på vägen till start där några sista justeringar gjordes. Vi började nämligen bli säkra på att vi skulle få fantastiskt väder, förhoppningsvis hela rundan.
När vi står i startområdet kommer den välbekanta känslan över mig, spänningen och nervositeten i kroppen som kommer när man dras uppför den första, långa, branta backen i en berg- och dalbana. Hjälp. Va fan har jag gett mig in på? Varför utsätter jag mig hela tiden för såna här galna utmaningar?
Iväg kommer vi i alla fall och vi börjar mata på de första kilometrarna. När man redan efter 5km går ner sig och vätan tränger in i skorna kommer funderingarna igen, hur fan ska det här gå? Redan blöta fötter och jag ska springa fyra mil till.... Hur fasen kommer min kropp må när jag går i mål?
Första stigningen börjar vid åtta kilometrar och en lång svans av löpare börjar gå. Efter att ha matat på uppför någon kilometer höjjer man blicken och stannar upp. Vyn är fantastisk! Och jajjemen, där var renar me! Check! Vi är nu första vändan uppe på Nipfjället. Vi ska nu ta oss ner en bit för att sedan runda fjället och ge oss iväg uppåt igen på Nipfjället till en större energistation. Man pratar lite grann med folk under tiden man tar sig fram. Människor som är lika slitna som en själv. Människor man aldrig har träffat och aldrig kommer träffa igen. I den här stigningen träffade jag en 84:a som var uppvuxen i Fyllinge.... Oddsen för det?....
Efter den andra stigninen börjar frustrationen komma. Här är det lagom nerförslutning, nästa flackt på sina ställen men vi vågar knappt springa. Vi trippar fram lite försiktigt på en extremt stenig stig som gick hårt åt tårna. Vi får nu också en fantastisk vy över nästa stigning. Monstret vi har sett medan vi körde mot Idre. Den tornade hela tiden upp sig där skogen gav vika och gav oss vyer över fjällen och vår kommande strapats. Fjälltopparnas fjälltopp i Idre. Städjan.
Ser ni topphelvetet? Städjan...
Först ska vi ta oss nerför en bit och det går rätt så brant neråt som återigen tvingar oss att gå eller trippa väldigt försiktigt. Stigen vid foten av Städjan är också svår. Stenig och smal. Där vi kan springa på, det är på myrarna där man hela tiden ser till att eventuella upptorkade punkter på fötterna återigen blir dyngsura. Nu börjar man också bli ordentligt trött i huvet efter att ha hållt ett sånt fokus på vart man sätter fötterna under så lång tid. Axlar och rygg är inte vana vid att springa med tung väst och så spänt och koncentrerat så länge. Så fort vi ska över en bäck eller annat stenigt parti måste jag stanna upp, lyfta upp blicken från stigen en stund, ta ett djupt andetag och sänka axlarna. Jag är nu på det klara med vad jag behöver träna upp till nästa utmaning....
En energistation i mysig miljö och sen börjar den enorma stigningen uppför Städjan. På sina ställen fick man nästan hålla i sig med händerna och använda sig av alla fyra men efter ca 30min klättring var vi uppe. Känslan. Vyn. Banans högsta punkt. Fy fan va häftigt!
Känslan på väg nerför topphelvetet...
Sen var det nästa svåra nedstigning och det blev återigen mycket trippande men vi kände samtidigt att vi hade blivit tvungna att gå så jäkla mycket så vi tog alla chanser vi fick till att "springa". Känslan av att man kommer att fixa det kommer över en lite nu. Kroppen kommer att hålla, jag kommer att orka. Nu är det mindre än en mil kvar. Poff!! Va hände nu?? Vad var det som sa Poff! i min sko? Blåsa? Eller gick strumpan sönder? Kränger av mig skon för att kolla, tänker inte springa med trasig socka, jag har extra med mig. Nejdå, sockan var hel. Va bra! Då var det ju bara en blåsa som sprack! Kan undra hur ont den kommer göra om en stund...
En sista energistation innan den sista tuffa stigningen. Vi ska uppför Chocken. Låter ju tufft, eller hur? Det var den lättaste stigningen av alla rent höjdmässigt kan jag säga då. Men det är också nu som kroppen är som mest trött. Vet ni vad jag har i pannan? Horn... Och de växte ut nu... De blev jättelånga.... Jag har för fan klättrat upp för Städjan! Nu tar vi den här backjäveln så vi kan fira med bubbel snart! Den här rundan har redan tagit längre tid än vad vi tänkt oss! Trampar på uppför, saktar inte in, hämtar inte andan, bara matar på. Mjölksyran knackar på men fötterna bestämmer sig för att köra på, det var bara att hänga med. Väl uppe börjar en härlig nedförsbacke mot mål. Jag är lättad, lycklig. Slänger lite käft med några som hejjar på, skrattar åt deras svar och fortsätter neråt med krampkänning i rumpan men glada ben och ett hjärta som fladdrar av lycka. Det blir till och med en liten benutsträckande spurt i slutet. "Och här kommer Terese Wahrenberg från Långås in till mål!" Jajjemen, det gör jag! Publik klappar och hejjar på! Amarna upp i luften! Klar! Lycka! Medalj! Och så klart en lång kram med min partner in crime. Fan va vi var grymma! 1400 höjdmeter och 4,5 mil i fjällen! Asså wow! Och kroppen höll! Behöver jag säga att chipsen, bubblet och renfilén smakade fantastiskt efter den här dagen??
Sammanfattningsvis var det ett fantastiskt fint lopp. Vi var lite besvikna över att det var så svårt att springa bitvis men kanske var det också det som gjorde att vi faktiskt kunde gå ordentligt nästa dag, vem vet.
Väl hemma känns prestationen overklig. Har det verkligen hänt? Har jag verkligen genomfört det här loppet? Har jag över huvudtaget varit hemifrån? Jag får plocka fram telefonen med jämna mellanrum och titta på bilderna jag hann ta. Jag plockar fram känslan jag hade när jag stod på topparna och tittade ut på vyerna, känslan jag fick när jag sneglade med förskräckelse mot Städjan, känslan när jag stannde och tog min energigel vid vattnet som glittrade och känslan när jag tittade ut över fjället med det rödfärgade riset och till sist känlsan jag hade när jag stod i målområdet med min vän som är lika galen som jag. Jag känner alla de där känslorna igen och tårarna kommer.
